men en annan Hrafn', hvilken han tog efter den döde Åle; och under denne var aflad en annan häst, som ock het Hrafn, hvilken han sände till konung Gudgäst? i Hålogaland. Denne red konung Gudgäst och fick honom icke stadnad, innan han föll af hans bak (rygg) och fick bane. Detta var på Ömd? i Hålogaland. -- Konung Adils var vid Disa-blot" och red en häst om Disar-salen; hästen snafvade med fötterne under honom och föll, konungen stöp framöfver och kom hans hufvud mot en sten, så att hösen” (hufvudskålen' brast, och hjärnen låg & stenen: det var hans bane. Adils dog i Uppsala och är der högad. Svearne kallade honom en väldig konung. Så säger Thjodolf:
1) Isl. Slöngvir, m., eg. slungaren, som kastar fötterne, — Hrafn, m,, den korpsvarte, af Arafn, korp, ramn.
2) 1sl. God-gestr, m., gudarnes gäst, den af gudarne älskade,
3) Isl. Ömd eller Aumd, en del af Hindöen, af okänd rot.
4) Isl. Disa-blot, blot till Diser (gudinnor), och Disar-salr, Disens (gudinnans, kanske Friggs?) sal. Det är kanske af detta Disar, 8. sg. af dis, eller af Disa, g. pl., som man fått nutidens Disa; jf. not. 1,8. 10.
5) Isl. Aauss, m., bufvudskål, hös, hvilket ännu lefver i flere land- skapsmål, t, ex. Smål., Ö. Göt., V. Göt., Ångerml., i Dal. tunn-(hjös 1. -äs, m., tinning, deraf troligen ordet beden-hös, hedna tidens hufvud (början).
6) Isl. vitta vetir, f., vättars vätt (trollens troll), den leda trollhexan, d. ä. det onda, onda makter; ja, det kunde här hafva sin ursprungligaste betydelse, och således vara: väsendens väsende, d. ä. ödet, Nornan, ehuru det föregående stället i 16 kap. knappast så kan tagas.
7) Isl. Drasill, elter Drösull, dat. Drösli, m., häst; häraf kommer namnet på det stora verldsträdet Ygg-drasill, Odens (Fggs) bäst, emedan han hängde derpå i nio nätter (dygn), och då tänkande genomforskade alla tings sammanbang: se Rinatals-båttr Odins, Sem. Edd. s. 27 o. följ.
8) Isl. dåd-giarn, adj., dådgirig, bragdelysten, d. ä. Adils.
9) Isl. bragnings birr, bragnings (konungs) son, d. ä. Adils,
