då för tiden härjade i österväg'; han egde ock rike på Jut- land. Han styrde med sitt manskap till Svithjod. Då var konung Östen på gästning? i ett härad, som heter Lofund”?. Dit kom Sölve konung ovart på om natten, tog hus på" ko- nungen och brände honom; inne med all hans hird. Derpå far konung Sölve till Sigtuna och fordrar för sig konungs namn och vedertagning. Men Svearne samna här och vilja mot ho- nom värja landet, och vardt en drabbning så stor, att det är sagdt, att hon icke slöt” på ellofva dygn. Der fick konung Sölve seger, och var han sedan konung öfver Sveavälde långan tid, allt till dess att Svearne sveko honom; och han der vardt dräpen. Så säger Thjodolf:
Östens lifs Veit ek Eysteins lönnliga ände? enda folginn
dold jag vet lokinn lifs
å Lofund vars å Lofundi;
att Jutske män? at sikling innebränt hafva med Svium, kvådu, siklingen med Iötska menn Svear, det qvads. inni brenna.
Och backe-tångens Ok bit-sött ,
bitande sot? i brand-néi,
1) Isl. austr-vegr, m., den östre vägen, landen öster om Östersjön, eg. de, som beboddes af Finska och Vändiska folkstammar.
2) Isl. veitsla, f., vetsla, gästabud, eg. ett slags skatt (prestation, af veita, gifva, utgöra), i det de rikare bönderne underhöllo konungen med hans hird en viss tid, sedan gästabud i allmänhet.
3) Isl. Lof-önd, i versen Lof-und; man har gissat att härmed me- nas Lof-ö i Mälaren; men o är här lika med Isl. d. Lof-und kunde betyda: den ljufva eller prisade källan (Isl. und, f.) eller böljan (Isl. unn, f.), vågen, viken.
4) Isl. tök his å, tog hus på, anföll i buset, jf. Gotl. taka häus pa, göra ända på, nedgöra.
5) Isl. sleit, ipf. af slita, sluta (eg. slita), i synnerhet när fråga är om strid, likasom i Sv. slita en tvist.
6) De tryckta upplagorna hafva lokins, hvilket sål. moste hänföras till äfs, men det bar här, efter två handskrifter (C., D.), som anföras i Fol.-uppl., blifvit ändradt till lokinn,. då det kommer att svara till enda; ty det var icke Östens lif, utan hans ändalykt, som man icke kände.
7) Isl. Ibtska menn, acc. pl. m., Jutske män, d. ä. Sölves underså- tar i Jutland; menn, står i acc. för kvådu, nämnl. peir koddu, man qvad, sade.
8) Isl. hlidar-pangs bit-sétt, eg. backe-tångs bit-sot, d. ä. skogens förderfliga sot, skogens ödare, d. ä. elden. Hud, f., backesida, lid, i flere Sv. dialekter, och den tång, som derpå växer, är skogen (Sv. sjö-
