konung gjorde frid med Danerne och tog derpå att härja i Österväg. En sommar hade han här ute och for till Estland ' och härjade å ett ställe, som het Sten. Då kommo Ester ned med en stor här, och höllo de drabbning; då var lands- hären så dryg, att Svearne icke kunde göra motstånd. Föll då Yngvar konung, men hans manskap flydde. Han är hö- gad vid sjelfve sjöen: det är å Adal-sysla? Foro Svearne hem efter denna oseger. Så säger Thjodolf:
1) Isl. Eist-land, innebyggarne FEistr, pl.; namnet anses vanligen
komma af eystri, östre, de östligt boende, men roten eist sträfvar deremot.
På Sv. Uppl. Runstenar förekommer flere gångor namnen Åistr och Aist-
FAR hvilket kunde tyda på män af Estisk börd; troligare är likväl, att
fetta ursprungligen betydt hedrad, af Got. aistan, akta, värdera. Snarare tör då sockennamnet Aista, finare Eista (icke: «Ekstad«), på Gotland minna om folknamnet Ester.
2) Isl. Steinn, ortnamn med detta ord utmärka i forntiden vanligtvis befästade ställen, borgar, jf. Carls-sten:, Fredriks-sten i Norge.
3) Isl Adalsysla, eg. bufvudlandskapet på Estlands kust midtemot Dagö och Ösel, hvilka öar kallades Ey-sysla, och hära! är namnet Ösel troligen bildadt; en innebyggarc på denna ö heter på Gol. Åisil, pl.
islar. If. Värmlands indelning i Syssel, troligen efter Norskt mönster.
4) Isl. stökk upp, det kom' upp, ett rykte uppkom hastigt, af stökkva , Gol ske, mm fara af il Got stinkran, va., stöta.
5) Isl. Syslu-kind, f., Syslas folk (karlar). Den ursprungliga betydel- sen på det Fornnord. kind, pl. kindar 1. -ir, är utan tvifvel: folkstäm- ma, mindre afdelning af ett helt folk, pisd, och liksom detta sista i Svi- thjod öfvergått från folket till landet, så hafva vi ock en mängd härad och socknar (men städse mindre landafdelningar) i Sverige, särdeles i Göta- rike, som bära detta namn, t.cx. i Östergötland: Kinda, Banke-, Björke-, Hammar-, Hane- ock Skär-kinds härad, och i Vestergötland: Kinds, Kin- na, Frö- och Kå-kinds härad, på Gotland finnes Vest-kinda socken. Att kind verkligen allra först betydt en mindre folkstämma, derför finnes ett lika fornt som afgörande bevis uti det Got. kindins, m., häradshöfdinge, ståthållare, ssysuwv, hvilket är bildadt af ett med säkerhet antagligt Got. "kinpe 1. Kinde, f., på samma sätt som piudans, konung, af piuda, ett (stort) folk, och Isl. bisdann af pisd. ' Detta Got. ”kinps, g. kinbais, är notan tvifvel samma ord som Lat. gens (gents), g. gentis, if. Got. kalds, Isl. kaldr, kall, Lat. gelidus. Sedermera antog kind i Isl. den trängre he- tydelsen af slägt, ätt, och derföre bör man ingalunda öfversätta Åelgar kindir (i Völuspå) med heliga väsen, utan med heliga slägter, jf. virda kindar 1 Ol. Tryggv. Saga, 21 kap.; ja, i Tysk. kind, barn, bar betydelsen blifvit ännu trängre, äfvensom i Isl. kind (pl. kindr), får, lam. Härmed
