Fädgarne' Halfdan och Östen togo då under sig allt Vestfold, och rådde Östen öfver Vestfold medan han lefde. — Då var han konung å Varna”, som Sköld het, han var allmycket trollkunnig. Östen for med många härskepp öfver till Varna och härjade der, tog hvad som förefanns, kläder och annat gods och böndernes redskap, samt höggo strandhugg: sedan foro de bort. Sköld konung kom till stranden med sin här, men då var konung Östen borta och kommen öfver fjärden, och såg Sköld endast deras segel: han tog då sin mantel och svängde honom och bles? dervid. När de seglade in om Jarlsö, satt konung Östen vid styret, och ett annat skepp seglade när dem; det kom ett böljoslag', och segelåsen" (bomen) från det andra skeppet slog konungen öfver bord: det var hans bane. Hans män nådde att få liket, och det vardt flyttadt in på Borro” och hög kastad derefter å strand- brädden utmed sjöen vid Vadla”. Så säger Thjodolf:
bebott landet, eller ock att något folk af Vandalernes stam varit der bosatt. — Men hvarifrån kommer sockennamnet Vändel ej långt från Uppsala? — samt det i Sverige ej oallmänna qvinnonamnet Vendela eller Vendla? påminner detta ännu om fordom röfvade Vändiska tärnor?
1) Isl. fedgar, m. pl., fader och son eller söner, liksom medgur, f. pl., moder och dotter, fedgin, n. pl, fader och dotter, och medgin, n. pl., moder och son.
2) Isl. Varna (dat. Vörnud, f., nu Rygge socken med Vernö, i det forna Borgar-eysla eller Smålänens amt.
3) Isl. blåsa, ipf. blås (blåste), hvilken form bar bibebållits, då hon brukas i en stor del af Svenska landskapsmålen: Dal., Hels., V. Göt.. Gotl., m. fl.
4) Isl. båru-skot nokkut var i, eg. ett våg-skott (slag) var uti, d. ä. det kom ett böljoslag, en störtsjö.
5) Isl. beiti-ås's, m., segelås, segelbom, på hvilken storseglet på ett mindre fartyg sträckes akterut, af beifa, vända segel, kryssa.
6) Isl. Borré 1. Borröi I. Borrée, dat. sg. (n.?), nu Borre, ej långt från "det nuvarande Tönsberg.
7) Isl. Vadla (gen., dat. Vödlu), f., en ström, å, antingen vid Vold nära Borre kyrka (ÅaLL), dock finnes der ingen större å (MuncH). Men en sådan å kan ju bafva tagit ett annat lopp, eller ock sinat ut genom landets höjning? Namnet tyckes nämnligen utvisa, att hon varit mycket grund och lätt att öfvervada; ty Vadla ser ut att vara elt stelnadt adj. i fem. def., af vasall, adj., vadbar (Björn Hald. Lex. upptager ett subst. vadall, m., vadbar å), således står vadlia i st. f. vödlu & 1. elfr.
