Och lönn-seger Ok laun-sigr den lömsk-sinnte! hinn löm-gedi sas sven? Asu årr på jofvur'n3 vann; af töfri bar; och stungen ned ok budlungr vid Stiflo-sundets å bedi fornum bädd den forna Stiflu-sunds budlung? vardt. of-stunginn var. b4> Kar.
Konung Olofs död.
Olof tog konungdom efter sin fader; han var en mäktig man och en stor härman;, samt bland män den allra fridaste och starkaste, och stor till växten. Han hade Vestfold; i ty att konung Alfgeir' tog då under sig allt Vingulmark, och satte deröfver sin son Gandalf? konung. Derpå gingo desse fädgar" hårdt fram med örlig i Raumarike och tillegnade sig meste delen af detta rike och fylke. Högne het Uppländinga- konungen Östen den mäktiges son; lan lade derpå under sig allt Hedmark, Thotn och Hadaland. Vek då också Värmeland undan Gudrauds-sönerne, och vände de sig då, mot skatt- gåfvor, under Svea konung. Olof var då vid tjuguårs-åldern, när Gudraud afled. Men när hans broder Halfdan gick till väldet med honom, så skiftade de riket sins emellan, och fick Olof den östre lotten, men Halfdan den sydre. Olof konung hade sitt säte å Geirstad. Han fick fotvärk och dog deraf, och är han-högad & Geirstad. Så qvad Thjodolf:
1) Isl. löm-gedr (def. -gedi), adj., lömsk-sinnad, lémr och ged, n., sinne, själ.
2) Isl. år'r (pl. årar I. erir), m., sändebud, eg. förnäm man, af dr, adv., tidigt, först (T. erst är superl. af denna stam).
" 3) Is iöfurr och nedanföre budlangr, konungen, d. ä. Gudraud. 4) Isl, Alf-geirr, m., spjut-Alf, spjutet af Alf-ätten.
5) Isl. Gand-alfr, m., varg-Alf, ulfven af Alf-ätten; gandr, m., ulf, varg, äfven orm (Björn Hald. Lex.).
6) Fädgar, fader och son; se not. 1, s. 68.
