106
följa den sköna Marcela, vid äfventyr att utsätta sig för min förfärliga vrede. Hon har med klara och tillfyllestgörande skäl visat, huru ringa eller ingen skuld hon haft i Krysostomus’ död, och huru fjärran hon är från att vilja foga sig efter någon af sina älskares önskningar; förty är det rätt, att hon, i stället att följas och förföljas, varder aktad och ärad af alla rättskaffens människor i världen, sedan hon visar, att hon där är den enda som lefver med ett så dygdigt sinnelag.»
Antingen det nu var för D. Quijotes hotelser eller därför att Ambrosius sade åt dem att fullborda hvad de voro sin gode vän skyldiga, så var det ingen af herdarna som bröt upp eller aflägsnade sig därifrån, tills grafven blifvit färdig, Kry- sostomus’ papper uppbrända och hans lik, icke utan många tårar af de omkringstående, jordadt. Grafven tilltäcktes med ett klippblock, tills en grafsten hunne blifva färdig, hvilken Ambrosius sade sig ämna låta göra med en inskrift, som skulle lyda sålunda:
ett älskogssåradt hjärta,
och döden ändtligt gjort ett slut
på herdens grymma smärta.
i grafven honom neder.
Så visar sig Gud Amors makt,
den till förtviflan leder.
Sedan strödde de öfver grafven en myckenhet blomster
och gröna kvistar, och, efter det de alla betygat sin vän
Ambrosius deltagande i hans sorg, togo de afsked af honom.
Detsamma gjorde Vivaldo och hans följeslagare, och D. Quijote
sade farväl både åt sina värdar och de resande, hvilka
bådo honom att följa med dem till Sevilla, emedan detta ställe
vore så ägnadt för att vinna äfventyr, att de där förekomma
på hvarje gata och bakom hvart hörn mera än någanstädes
eljest. D. Quijote tackade dem för rådet och för deras goda
vilja att vara honom till tjänst, men sade, att han just då icke
ville eller finge begifva sig till Sevilla, förr än han ränsat
hela denna bergsbygd[1] från stråtröfvare och löst folk, af
hvilka den var uppfylld, efter hvad ryktet påstod. När de
resande erforo hans ädla förehafvande, ville de icke enträgnas
med honom, utan togo ånyo afsked, lämnade honom och
- ↑ Härmed menas Sierra Morena (Svarta berget, således ungefär likbetydande med det tyska Schwarzwald), en trakt som af gammalt varit illa beryktad för sina röfvare och banditer.
