108
begifva sig, och, sedan de ströfvat omkring i den mer än två timmar och sökt henne öfverallt utan att kunna finna henne, kommo de slutligen till en äng med friskt gräs, intill hvilken flöt en bäck, så behaglig och sval att han inbjöd, ja nödgade dem att tillbringa middagshettans timmar, hvilken redan började att på ett tryckande vis inställa sig. D. Quijote och Sancho stego af, och, lämnande åsnan och Rocinante att fritt beta af det ymniga gräset, undersökte de tvärpåsen, och utan minsta krus åto herre och dräng som goda vänner och kamrater af dess innehåll.
Sancho hade icke brytt sig om att tjudra Rocinante, trygg som han var, emedan han kände honom som så spak och stadig, att alla ston på Córdobas betesmarker[1] icke skulle ha kunnat förleda honom till några snedsprång. Men slumpen eller hin onde, som sällan sofver, fogade det så, att där i dalen en flock galiciska ston gingo på bete, tillhöriga några yanguësiska formän, som hafva för vana att med sina ök hålla middagsrast på sådana ställen där det finnes tillgång på gräs och vatten, och den plats, där D. Quijote råkade befinna sig, var mycket lämplig för yanguëserna. Nu hände det sig, att Rocinante fick lust att roa sig med de fyrbenta damerna, och knappt hade han fått väder af dem, förr än han, afvikande från sin naturliga skridt och vana och utan att bedja sin herre om lof, helt käckt föll i ett kort traf och gaf sig åstad att meddela dem sitt trängande behof; men de, som, efter hvad det visade sig, måtte haft större lust till att beta än till annat, bemötte honom med hofvar och tänder på sådant sätt, att gjordarna snart gingo sönder och han vardt stående alldeles ledig utan sadel. Hvad som måtte förefallit honom ännu smärtsammare, var att, när formännen sågo det öfvervåld som föröfvades mot deras ston, skyndade de fram beväpnade med påkar och mörbultade honom så, att de sträckte honom illa åtgången till marken.
D. Quijote och Sancho, som varseblifvit Rocinantes afbasning, kommo nu flämtande dit, och D. Quijote sade till Sancho: »Så vidt jag kan se, käre Sancho, är detta inga riddare, utan sämre folk af låg börd; jag säger det därför, att du gärna kan hjälpa mig att taga tillbörlig hämnd för den skymf, som inför våra ögon tillfogats Rocinante.» — »Hvad fan skola vi taga för slags hämnd? svarade Sancho; de äro flera än tjugu, och vi icke mer än två, och kanske till och med blott halfannan.» — »Jag är så god som hundra», invände D. Quijote, och utan vidare tal grep han till svärdet och rusade på yan-
- ↑ I Córdoba fanns sedan äldre tider ett berömdt stuteri, La Regalada, som dock efter den stora franska invasionen i början af 1820-talet aldrig återvann sin forna betydelse, emedan inkräktarne bortförde de bästa hingstarna.
