144
sade Sancho, så må Ers Nåd se till, att ni icke nu igen glömmer det här liksom det med eden; kanske kunna spökena få lust att än en gång drifva sitt nojs med mig, och äfven med Ers Nåd, om de se er framhärda i synden[1].»
Under dessa och andra samtal kom natten öfver dem midt på vägen, utan att de hade eller kunde upptäcka något ställe att tillbringa natten på, och det värsta därvid var att de voro färdiga att dö af hunger, ty med förlusten af tvärpåsarna tröt dem äfven hela deras skafferi och munförråd. Och till råga på olyckan tillstötte dem ett äfventyr, som utan något inbillningens gyckelspel tycktes vara ett riktigt sådant.
Natten hade nämligen inbrutit med något mörker, men de redo ändock vidare, emedan Sancho trodde att, eftersom de voro på stora landsvägen, han rimligtvis skulle efter en eller ett par mil vid den påträffa något värdshus. Under det de sålunda färdades framåt i mörka natten, vapendragaren hungrig och hans herre med god matlust, märkte de att på samma väg kommo emot dem en mängd lysande föremål, hvilka sågo ut alldeles som vandrande stjärnor. Sancho förfärades vid denna anblick, och D. Quijote visste ej rätt hvad han skulle tro: den ene drog åt sig grimskaftet på sin åsna, den andre tyglarna på sin häst, och de höllo sig stilla, uppmärksamt betraktande hvad det månde vara. De sågo att de lysande föremålen allt mer närmade sig, och ju närmare de kommo, desto större syntes de. Vid åsynen häraf började Sancho att skälfva, som om han varit kvicksilfver-förgiftad[2], och håren reste sig på D. Quijotes hufvud; men denne bemannade sig dock något och sade: »Detta, Sancho, måste utan tvifvel vara ett mycket stort och mycket farligt äfventyr, där det blir nödigt för mig att uppbjuda all min tapperhet och kraft.»
— »Ve mig olycklige! svarade Sancho; om detta kanske vore ett spök-äfventyr, såsom det ser mig ut att vara, hvar skall jag taga refben att uthärda det?» — »Må det vara huru många spöken som helst, skall jag icke tillåta, att de röra en tråd på dina kläder. Om de förra gången hade sin skämtan med dig, så var det därför, att jag ej kunde komma öfver gårdsmuren; men nu äro vi på fria fältet, där jag kan svänga mitt svärd som mig lyster.» — » Men om de förtrolla och förlama er liksom förra gången, sade Sancho, hvad hjälper det då om vi äro på fria fältet eller ej?» — »I alla fall, invände D. Quijote, beder jag dig, Sancho, att vara vid godt mod, ty erfarenheten skall göra dig underkunnig om, att jag är det.» — »Det skall jag visst, om Gud så vill», svarade Sancho.
- ↑ I detta stycke förekomma några uttryck ur kyrkorätten eller med syftning därpå. Så anspelas med orden »medel till utjämnande», sp. modos de composición, på de påfliga bullæ compositionis, som man erhöll till aflat för åtskilliga synder. Likaså har uttrycket »delaktighet», sp. participantes, afseende på sådana, som umgås med personer, hvilka äro i kyrkans bann. Och slutligen är äfven ordet pertinaz brukligt i kyrkorätten om dem, som icke låta sig rättas, utan framhärda i synd.
- ↑ Kvicksilfver-förgiftad. I Spanien finnas de berömda kvicksilfvergrufvorna vid Almadén, de rikaste i Europa och kanske i hela världen, som bearbetades redan på romarnes tid och i kritiska lägen ofta varit de spanska finansministrarnas sista resurs. Arbetet med och handterandet af kvicksilfver verkar emellertid i längden skadligt på dem, som äro sysselsatta därmed, i det de blifva darrhändta eller till och med få skälfva i hela kroppen. Då erfarenheten häraf är gammal i Spanien, har det äfven blifvit ett allmänt talesätt »att darra som en kvicksilfver-förgiftad», sp. azogado.
