jag kommer från staden Baéza med elfva andra prästmän, hvilka äro de som gåfvo sig på flykten med facklorna; vi äro på färd att till staden Segovia följa ett lik, som ligger där på båren och är efter en riddare, hvilken dog i Baéza, där han vardt bisatt. Nu, som sagdt, voro vi på väg med hans ben till hans familjegraf, som är i Segovia, där han var barnfödd[1].» — »Och hvem var det som tog lifvet af honom?» sporde D. Quijote. — »Gud, genom en pestartad feber, som angrep honom,» svarade kandidaten. — »På det viset, sade D. Quijote, har vår Herre tagit från mig det besvär jag skulle haft att hämnas hans död, om någon hade dräpt honom; men, då nu den tagit lifvet af honom som gjorde det, är här ej annat att göra än tiga och låta sig nöjas, ty detsamma skulle jag göra, om han kallade mig själf hädan. Och jag vill låta Ers Vördighet veta, att jag är en riddare från La Mancha, vid namn D. Quijote, och min syssla och sed är att draga världen omkring och afhjälpa skador och göra det riktigt, som kommit på sned.» — »Jag vet ej huru det kan hänga ihop med det där att göra det riktigt som kommit på sned, sade kandidaten, ty jag var riktig, men ni har gjort att jag kommit på sned och fått ett ben brutet, som nog aldrig blir riktigt i hela mitt lif, och den skada ni afhulpit i min person, har varit att lämna mig så skadad, att jag kommer att ha skada däraf för alltid, och ett dåligt äfventyr var det för mig att råka ut för er, som söker äfventyr.» — »Allting, svarade D. Quijote, har ej samma förlopp: olyckan var, herr kandidat Alonso Lopez, att I kommen, som I gjorden, om natten, klädda i de där hvita öfverplaggen, med brinnande facklor, mumlande böner, höljda i sorgdräkt, så att I verkligen sågen ut som något styggt tyg från andra världen; och därför kunde jag ej underlåta att uppfylla min plikt och anfalla eder, och det skulle jag hafva gjort, äfven om jag säkert vetat att I voren själfva djäflarne ur afgrunden, såsom jag hela tiden ansåg och höll eder för att vara.»
— »Efter mitt öde så har velat, sade kandidaten, bönfaller jag hos er, herr farande riddare, som farit så illa med mig, att ni hjälper mig att komma fram undan den här mulåsnan, som håller mitt ena ben inklämdt mellan stigbygeln och sadeln.» — »Här kunde jag ha stått och talat tills i morgon, sade D. Quijote; huru länge tänkte ni dröja med att omtala för mig ert trångmål?» Han ropade genast åt Sancho att komma; men denne brydde sig ej därom, ty han var sysselsatt med att rannsaka en proviantåsna, som de goda herrarna
- ↑ Hvad som här förtäljes lär icke vara dikt, utan åtminstone i allt väsentligt hafva till underlag en verklig händelse. Den af Cervantes’ biografer, som först och mest bragte reda i hans historia, D. Martin Fernandez de Navarrete, behandlar saken i styckena 79—82 af sitt arbete öfver Cervantes (Madrid 1819), och enligt honom hängde därmed tillhopa på följande vis. I slutet af 1591 hade den sedermera helig förklarade munken Juan de la Cruz dött i sitt kloster i Ubeda (i Andalusíen), och ett par syskon, D. Luis och D:a Anna de Mercado, som med hans goda rad grundat ett kloster i Segovia, voro mycket ifriga att åt detta förvärfva hans döda kropp som en relik. För detta ändamål skaffade de sig af karmelitermunkarnas generalvikarie tillstånd att bortföra densamma, och vid midten af år 1593 ankom ett deras ombud, som, för att icke väcka uppseende, under nattens tystnad och mörker bortförde liket och med sina följeslagar tågade därmed till Segovia, omsorgsfullt undvikande dagsljuset och de stora stråkvägarna. Saken vardt emellertid bekant och väckte oerhördt uppseende, isynnerhet hos Andalusiens lifliga och lättrörda befolkning; stadsmyndigheterna i Ubeda vände sig till påfven, som ganska riktigt ålade staden Segovia och syskonen Mercado att utlämna liket, men, för att undvika framtida tvister och groll, uppgjordes saken slutligen i godo så, att hvardera staden fick sin del af den dödes kvarlefvor. Likheten mellan denna tilldragelses detaljer och hvad som berättas i texten är slående. Munken hade dött i en pestartad feber, liksom äfven den på båren liggande riddaren, och Batéza, där den senare uppgifves hafva aflidit, ligger nära till Ubeda. Båda föras nattetid till Segovia, och under fraktandet af munkens lik kommer en okänd fram till de detsamma åtföljande männen, säger till dem: »hvart fören I den helige mannens kropp? låten den vara där den var», och försätter dem därigenom i lika stor förskräckelse som D. Quijote gjorde med den döde riddarens ledsagare. — Navarrete har således giltig grund för sitt antagande, att det varit nu berörda tilldragelse Cervantes äsyftar, och denne kunde ha så mycket bättre reda därpå, som han just vid den tiden hade sin stadiga vistelseort i Andalusíen.
