164
vapendragare åt Amadis af Gallien, vardt grefve till Fastlandsön, och om honom läses det, att när han tilltalade sin herre han alltid stod med mössan i hand, och more turquesco[1] höll hufvudet sänkt och kroppen framåtböjd. Och hvad skola vi säga om D. Galaors vapendragare Gasabal, som var så tystlåten, att, för att riktigt framhålla den höga graden af hans underbara tystnad, hans namn nämnes blott en enda gång i denna lika långa som sannfärdiga historia?[2] Af allt hvad jag sagt bör du, Sancho, kunna sluta dig till, att det får göras skillnad mellan husbonde och tjänare, mellan herre och dräng, samt mellan riddare och vapendragare, så att från i dag skola vi framgent umgås hänsynsfullare och icke snärta hvarandra, ty på hvilket sätt som helst jag förargas på eder, blir det illa för lerkrukan[3]: de nådebevisningar och förmåner jag har lofvat eder skola komma när tid blir, och, komma de ej, så blir åtminstone lönen icke förspilld, såsom jag redan sagt eder.»
— Det är alltsammans mycket bra hvad Ers Nåd säger, menade Sancho, men, för den händelse att nådebevisningens tid aldrig komme, utan det blefve nödvändigt att hålla sig till löningstiden, skulle jag vilja veta, huru mycket en vandrande riddares vapendragare kunde förtjäna då för tiden, och om aftalet gällde månader och dagar liksom med murarbetare.» — »Icke tror jag, svarade D. Quijote, att bemälda vapendragare någonsin tjänade för lön, utan blott efter sina herrars goda behag, och, om jag nu har anvisat lön åt dig i det förseglade testamente, som jag kvarlämnade hemma, så var det för kommande möjligheter, emedan jag ännu icke vet, huru riddarväsendet artar sig i dessa våra olyckliga tider, och jag skulle ej vilja att min själ finge för ringa saker pinas i en annan värld; ty du skall veta, Sancho, att där finnes ej någon farligare ställning än äfventyrsriddarnas[4].»
— »Det är nog sanning det, sade Sancho, efter bara bullret af en stampkvarns hamrar kunde uppskrämma och ängsla hjärtat på en så manhaftig vandrande riddare som Ers Nåd är; men ni kan vara säker på, att hädanefter skall jag inte öppna mina läppar för att göra mig lustig öfver något som vidkommer Ers Nåd, utan endast för att hedra er som min husbonde och borne herre.» — »På det viset, genmälde D. Quijote, skall du länge lefva på jorden, ty näst efter fader och moder böra husbönder vördas, som om de vore ens föräldrar.»
- ↑ More turquesco = på turkiskt vis, ett uttryck på den tidens kökslatin.
- ↑ Engelsmannen Bowle, som i sin upplaga af D. Quijote (1781) gjorde mera för att sprida ljus öfver dess svårigheter än någon spanior före Clemencin, gjorde sig samvetsgrant det oerhörda besväret att kontrollera denna uppgift och fann den riktig, så att nog hade Cervantes studerat sin Amadis ordentligt!
- ↑ Blir det illa för lerkrukan. Anspelning på den gamla fabeln om en järngryta och en lergryta, som reste tillsammans, hvarvid den senare blef illa åtgången. Ett spanskt ordspråk säger ock: antingen kruset stöter mot stenen eller stenen stöter mot kruset, går det illa för kruset. Ämnet har behandlats af, bland andra, Lafontaine (andra fabeln i femte boken), men kan följas tillbaka ända till Esopus. — Det är för öfrigt lustigt att se, huru D. Quijote, för att handla i öfverensstämmelse med sina nyss uttalade åsikter, börjar att hålla Sancho på afstånd genom att ligga bort det förtroliga du och i stället säga ni; men snart glömmer han sig och faller tillbaka till det gamla, liksom äfven Sancho fort nog återtager sin förra språksamhet. Detsamma upprepas vid flera tillfällen.
- ↑ Där finnes ej någon farligare ställning än äfventyrsriddarnes. Stället har varit och är mycket omtvistadt. I originalet står nämligen en él (i den), och det är nu fråga om, huruvida därmed menas en annan värld, som D. Quijote nyss talat om, — och detta är från rent språklig synpunkt det riktiga, — eller om ej snarare författaren menat denna sinnliga världen, i hvilket fall emellertid den ursprungliga läsarten ej duger, utan bör rättas till en este. Oss vill det synas, som skulle det ej vara stridande emot, utan snarare stå väl tillsammans med D. Quijotes så ofta uttalade åsikt om riddarevärfvets farligheter här i världen, att han trodde detsamma vara förenadt med fara äfven i den tillkommande på grund af det stora ansvar, som på redogörelsens dag ålåg riddaren för det sätt, hvarpå han här på jorden utöfvat sitt viktiga kall. Att Sancho tar saken på annat vis, så som det ligger närmast till för honom, är ju blott hvad man kan vänta och får enligt vår mening ingalunda anses afgörande för betydelsen af D. Quijotes ord.
