Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/187

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
183

bart som kopplare icke förtjänt att träla på galererna, utan att ha befälet och vara general öfver dem. Ty kopplareyrket är ej så där hur som helst, utan ett yrke som fordrar personer med urskillning; det är högst nödvändigt i ett väl ordnadt samhälle och borde ej utöfvas annat än af folk af riktigt fin börd, ja det borde ha sina uppsyningsmän och examinatorer, liksom andra sysslor, och deras antal skulle bestämmas och kungöras, som det sker med börsmäklare. Sålunda skulle mycket ondt undvikas, som vållas däraf att detta kall och ämbete råkat i händerna på enfaldiga och okunniga personer, såsom tossor med tarfligt anseende, gröngölingar och narrar af ringa ålder och ringa erfarenhet, som, just när det gäller och när det behöfs att utföra ett viktigt anslag, låta matbitarna kallna mellan hand och mun och icke veta skillnad på höger och vänster. Jag kunde vilja fortsätta och anföra skäl, hvarför det vore lämpligt att taga utvaldt folk till att innehafva en i samhället så nödig syssla, men här är icke rätta stället därtill: jag tör väl någon gång komma att säga det åt den, som kan skaffa hjälp och råd därför[1]. För ögonblicket vill jag blott säga, att den smärta jag erfarit af alt se dessa gråa hår och detta vördnadsbjudande anlete i sådant betryck för koppleri, den har gått alldeles bort genom tillägget, att han var häxmästare, ehuru jag väl vet att det ej finnes något häxeri i världen, som kan bestämma och tvinga vår vilja, såsom några enfaldiga människor tro; ty vi hafva fri vilja, och det finnes inga örter eller besvärjelser som kunna göra våld på henne. Hvad somliga enfaldiga tossor och listiga skälmar pläga göra, är att de tillreda vissa drycker och giftblandningar, hvarmed de göra människor galna, föregifvande att de äga kraft att väcka kärlek, ehuru, som jag säger, det är omöjligt att göra våld på viljan[2],» — »Så är det, sade den beskedlige gubben, och det är säkert att i fråga om häxeriet var jag oskyldig; beträffande koppleriet kunde jag ej bestrida det, men jag trodde visst icke att jag gjorde något ondt därmed, ty hela min sträfvan var att alla människor skulle ha trefligt och lefva i fred och ro utan buller och bråk. Men denna min goda mening båtade mig intet till att frälsa mig från att vandra dit, hvarifrån jag ej kan hoppas att återvända, så hårdt som jag tynges af åren och ett njurlidande, som ej ger mig ett ögonblicks ro.» Här började han åter att gråta som förut, och Sancho fick sådant medlidande med honom, att han tog upp ett mynt på fyra realer och gaf honom som almosa.

  1. Utan tvifvel har hela detta D. Quijotes tal om kopplareväsendet en ironisk hänsyftning på samtida förhållanden och personer, och ingalunda blott på riddareromanerna, ehuru visserligen i dem anledningar icke saknas till en dylik utgjutelse; särskildt har en i Amadis af Gallien redan i bokens början uppträdande tärna Darioleta en tid bortåt fatt lämna sitt namn till betecknande i allmänhet af medgörliga kammarjungfrur, som lånade sig till dylika saker. För öfrigt funnos på Cervantes’ egen tid personer nog kortsynta att tro, att han på fullt allvar menat hvad han här låter D. Quijote säga.
  2. Det fordrades icke ringa mod att uttala sig så som Cervantes här gör emot häxväsendet, som hvars ifrigaste förfäktare den spanske jesuiten Martin del Rio nyss hade uppträdt. Sexton år efter Cervantes’ död var det den tyske jesuiten Spee, hvilken uppträdde mot det allt mer tilltagande raseriet med häxprocesser.