åskådarna ett enda ord. När han slutat äta, gaf han dem tecken att följa honom, såsom de äfven gjorde, och förde dem till en liten gräsplan, som låg bakom en klippa ej långt därifrån. Väl ditkommen, sträckte han ut sig i gräset på marken och de andra gjorde detsamma, allt utan att någon bröt tystnaden, ända tills den Förfallne, efter att hafva satt sig till rätta, sade: »Om I, mina herrar, viljen att jag i korta ord skall förtälja eder ofantligheten af mina missöden, så fån I lofva mig att icke med någon fråga eller på annat sätt afslita tråden i min sorgliga historia, ty på det ställe I det gören, där blir äfven det stående, som jag skulle berätta.»
Dessa den Förfallnes ord kommo D. Quijote att tänka på den historia hans vapendragare hade berättat honom, när han icke höll reda på antalet getter, som hade farit öfver floden, och historien därför afstannade. Men för att återvända till den Förfallne, fortsatte han och sade: »Jag förutskickar denna förklaring därför, att jag skulle vilja fort komma öfver berättelsen om mina olyckor, ty att återkalla dem i minnet tjänar mig ej till annat än att lägga nya smärtor till de gamla, och ju mindre I frågen mig, dess förr blir jag färdig med min berättelse, ehuru, för att tillfredsställa eder önskan, jag icke skall hoppa öfver något som är af vikt.» D. Quijote lofvade honom detta i de öfrigas namn, och trygg i sådant hänseende begynte han på följande vis:
»Jag heter Cardenio och är hemma i en af de förnämsta städerna här i Andalusien[1]; min börd är ädel, mina föräldrar rika, min olycka så stor, att mina föräldrar måste hafva begråtit den och min släkt djupt känt den, utan att med sina rikedomar kunna lätta den; ty för att afhjälpa olyckor sända från Himlen pläga lyckans håfvor föga båta. I samma stad lefde en himmel, en ficka, i hvilken kärleken hade nedlagt all den härlighet jag någonsin kunde önska mig: sådan är Lucindas skönhet! och hon själf lika välboren och rik som jag, men lyckligare lottad och med mindre ståndaktighet än mina redliga afsikter förtjänade. Denna Lucinda höll jag af, älskade och tillbad jag allt sedan mina späda och tidigaste år, och hon älskade mig med den oskuld och trohet, som hennes unga år tilläto. Våra föräldrar kände till vår böjelse och ogillade den ej, emedan de väl insågo att, när den utvecklades, den ej kunde ha annat mål än vår förmälning, något som på grund af likställigheten i börd och rikedomar nästan föll af sig själf. Vi blefvo äldre, och vår kärlek tilltog med åren, så att Lucindas fader tyckte sig af hänsyn till det passande
- ↑ Då längre fram Cardenios födelseort omtalas för sin utmärkta hästafvel, är det otvifvelaktigt Córdoba som här menas. Jämf, sid. 114 not. 2. — Här må nu, så godt först som sist, nämnas att Cardenios berättelse är full verklighet: han själf hette med sitt rätta namn Cristóbal Calderón, Dorotea var Isabel de Alderete, Lucinda var Elena Osorio, och Fernando slutligen var ingen annan än Lope de Vega. Se närmare härom Máinez’ ofvan, sid. 12, not. 16, citerade arbete.
