212
2 Sagan om Pyramus och Tisbe förekommer först hos Ovidius, i fjärde boken af hans Metamorfoser v. 55—66, sedan äfven i den fabelsamling, som går under Hygini namn. Enligt Ovidii berättelse lefde Pyramus och Tisbe i Babylon, och deras föräldrar voro närmaste grannar, så att deras gårdar endast skildes af en mur; de båda unga älskade hvarandra, men föräldrarna satte sig emot deras förening, liksom här i texten Lucindas föräldrar. De älskande begagnade då en dittills obemärkt spricka i muren för att talas vid, och blefvo så en gång eniga om att mötas utanför staden vid Nini grafvård, i hvars omedelbara närhet fanns ett mullbärsträd med hvita frukter och en sval källa. Tisbe kom först till mötesplatsen och, tvungen att skyndsamt dölja sig vid åsynen af ett lejon med blodigt gap, tappade hon sin slöja, som lejonet sönderref och nedblodade; när Pyramus strax därefter fick se slöjan i sådant skick, trodde han att Tisbe blifvit dödad, och i förtviflan dödade han sig själf. När Tisbe sedan kom fram från sitt gömställe och fick se hvad som inträffat, kunde hon förstå att hennes tappade slöja gifvit anledning därtill, och genomborrade sig med Pyrami svärd. Men från den tiden skiftade mullbärsträdets frukter färg, så att de blefvo mörkt blodröda, i stället för att de förut varit hvita. — Allbekant är det sätt hvarpå Shakspere användt sagan i sin Midsommarnattsdröm; äfven den tyske skalden Gryphius (1616—1664) begagnade henne till ämne för sitt lustspel Absurda Comica eller Herr Peter Squenz.
3 Grand af Spanien är den högsta personliga värdighet en spanior kan uppnå: den sätter honom på sitt och vis i jämbredd med konungen, ty han får vara betäckt inför denne och konungen kallar honom min kusin.
4 Rudiger af Grekland, sp. Rogél de Grecia, var en berömd riddareroman, i hvilken bland andra personer uppträda de båda prinsarna Daráida och Garáya, som kläda ut sig till flickor för att få se och söka vinna den undersköna Diana, dotter till drottning Sidonia af Guindaya.
5 Under medeltiden ansågs månen som en våt himlakropp, den där frambragte all fuktighet på jorden och härigenom gjorde denna fruktbar. Eget nog tror sig den nyare astronomien hafva funnit raka motsatsen och förklarar månen för en kropp utan atmosfär och utan fuktighet.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Hvilket handlar om de märkvärdiga saker, som i Sierra Morena hände den tappre riddaren af La Mancha, och huru han eftergjorde den Sköne Mörklagdes botöfning.
D. Quijote tog afsked af getherden, besteg åter Rocinante och sade åt Sancho att följa efter, hvilket denne gjorde högst ogärna. Så småningom kommo de in i vildaste delen af
