säga att ni handlat öfvermåttan väl, om också hin skulle ta er därför. Och gärna skulle jag redan vilja vara på väg, bara för att få se henne, ty jag har ej träffat henne på mången god dag, och nu är hon nog förändrad, för det är fasligt hvad det tar på kvinnfolkens ansikte att jämt vara ute på fältet i solsken och fria luften. Och så måste jag sanningsenligt bekänna för Ers Nåd, att jag allt hittills befunnit mig i stor okunnighet om förhållandena, ty jag trodde fullt och fast att fröken Dulcinea måste vara någon prinsessa, i hvilken Ers Nåd var förälskad, eller någon slags sådan person att hon förtjänade de dyrbara skänker Ers Nåd sändt henne, så väl gåfvan af biskayern som af galerslafvarna, och antagligen många andra, eftersom Ers Nåd väl vunnit och vann många segrar den tid jag ännu ej var er vapendragare. Men, om man tänker rätt på saken, hvad lär väl fröken Aldonza Larsdotter, fröken Dulcinea af Toboso menar jag, fråga efter att de besegrade, som Ers Nåd har skickat och kommer att skicka till henne, komma och kasta sig på knä för henne? För det skulle kunna bära så till att, just när de kommo, hon sutte och häcklade lin eller stode på logen och tröskade, och de blefve flata öfver att se henne på sådant vis och hon själf både skrattade och förargades åt presenten.»
— »Jag har redan förut många gånger sagt dig, Sancho, sade D. Quijote, att du är en stor pratmakare och, fastän slö till förståndet, ändock ofta vill vara kvick; men på det du må inse huru enfaldig du och huru förståndig jag är, skall du höra en kort historia af mig. Du skall veta att en vacker, ung, oberoende och rik samt isynnerhet något lifvad änka förälskade sig i en ung lekbroder, en satt och stark karl; hans förman råkade få veta det och sade en dag till den goda änkan såsom broderlig tillrättavisning dessa ord: Det förundrar mig, min nådiga, och med stort skäl, huru en så förnäm, så vacker och så rik dam som Ers Nåd kunnat förälska sig i en så smutsig, så tarflig och så inskränkt karl som den och den, då här i klostret finnas så många doktorer, magistrar och teologer, bland hvilka Ers Nåd kunnat välja liksom bland päron och säga: den här vill jag ha, och inte den där. Men hon svarade honom helt muntert och obesväradt: Värde herre, Ers Nåd misstar sig grundligt och resonerar bra gammalmodigt, om ni tror att jag gjort ett dåligt val i den och den, hur enfaldig han än kan förefalla er; ty för det som jag vill ha honom till, kan han lika mycket filosofi som Aristoteles och mer till. Så att, Sancho, i fråga om det hvarför jag älskar Dulcinea
