228
och ansåg sig med fullaste öfvertygelse kunna svärja på, att hans herre var galen. Och så vilja vi låta honom resa sin väg ända till återkomsten, som ej töfvade länge.
Noter.
1 I Spanien kallade man förr den grekiske fabelförfattaren Æsopus för Isopete, och än i dag är formen Isopo allmänt gängse bland folket, för hvilket hans fabler ännu utgöra en älsklingsläsning.
2 I de spanska upplagorna står här, att Sancho kunde språka med sin åsna om hvad som fölle honom in, och Máinez försvarar detta därmed att, om Sancho icke hade någon åsna just då, hoppades han på grund af D. Quijotes löfte att snart få en. Likaså uppmanar D. Quijote ett stycke längre fram sin vapendragare att för framtiden blott bekymra sig om att pådrifva sin åsna, men ej om saker som icke anginge honom, och Máinez vill bibehålla detta på den grund att, fastän Sancho ej i det ögonblicket hade sin åsna, så var ändå D. Quijotes förmaning lika lämplig. Oss synes det klart, att båda dessa ställen höra till dem, som Cervantes själf skulle hafva ändrat, om han haft tillgång till sitt manuskript, och vi hafva lämpat öfversättningen därefter. Jämför sid. 202 not. 4.
3 Den som vill lura andra lurar ofta sig själf. I originalet lyder detta ordspråk: el que compra y miente, en su bolsa lo siente, och detta förklaras af Coll y Vehí så, att många af barnslig fåfänga skryta med att hafva köpt en vara till lägre pris än de verkligen betalat, och för att lura andra lura de således sig själfva, ty till slutet är det ändå deras egen börs som får vidkännas utgiften.
4 Beltenebros (jämf. sid. 115 not. 7) var ett namn som Amadís af Gallien icke tog sig själf, utan som gafs honom af eremiten på armodsklippan; han behöll det dock sedermera under någon tid, tills Oriana åter försonade sig med honom.
5 Som nu så bekvämt bjuder mig sin lock. Antikens folk gåfvo ofta de abstrakta begreppen kött och blod, d. v. s. de tänkte sig dem i personlig skepelse. Så ock med Tillfället, hvilket föreställdes som en ungdomlig gestalt med fladdrande lock framtill, men skallig på bakhufvudet. Under hänvisning till Tillfället, af Lysippus, i Tegnér den äldres Grekiska bilder, må här ur detta stycke endast anföras de fyra rader, som förklara stället i vår text:
A. Håret, hvi flyger det dig i ansiktet? —
B. Underlig fråga! Den, som mig griper i hast, gripe i locken mig fatt.
A. Baktill är hufvudet kalt; hvi så? —
B. Har jag flyktat på vingfot, Ingen, hur gärna han vill, fångar den rymda igen.
Denna föreställning om Tillfället ärfdes sedan af de romanska folken
och fortlefver ännu hos dem; således finnes t. ex. hos fransmännen
ett ordspråk: l’occasion est chauve, il est difficile de la bien saisir = Tillfället (som personlighet) är skallig, det är svårt att riktigt få tag i henne.
6 Historien om Medor och Roland förekommer i Ariostos Orlando Furioso, med början i 23:e sången.
