men förgäfves, ända tills han måste lofva honom att bevilja den ynnest han bad om. »Icke väntade jag mindre af edert stora ädelmod, min herre, svarade Don Quijote; vet därför, att den ynnest jag utbedt mig och som af eder storsinthet blifvit mig beviljad, är att ni redan i morgon slår mig till riddare, och i natt skall jag i detta edert slottskapell hålla vapenvakten, och i morgon skall, såsom jag sagt, det fullbordas som jag så ifrigt åstundar, på det jag må kunna, som sig bör, genomvandra alla fyra världsdelarna på upptäckt efter äfventyr till de nödställdes bästa, såsom det åligger ridderskapet och vandrande riddare som jag, hvilkas håg står till dylika bedrifter.»
Värdshusvärden, hvilken, som nämndt är, var något skalkaktig och redan hade en aning om att det icke stod rätt till med gästens förstånd, vardt fullkomligt öfvertygad därom, när han hört dessa yttranden, och, för att få något att skratta åt under natten, beslöt han att foga sig efter hans griller. Han sade honom alltså, att han hade mycket rätt i hvad han åtrådde och begärde, och att en sådan föresats vore riktig och naturlig för en så förnämlig riddare som han tycktes vara och som hans ståtliga utseende tillkännagaf; att han själf i sina yngre år hade likaledes ägnat sig åt samma ärofulla värf, vandrande genom skilda trakter af världen för att söka sina äfventyr, — därvid han icke förbigått fiskarstaden och Riarankvarteren i Málaga, domkyrkoplatsen i Sevilla, krämartorget i Segovia, Valencias olivmarknad, Granadas promenadplats, San Lúcars strand, hästbrunnstorget i Córdoba och Toledos små krogar[1], jämte hvarjehanda andra ställen, där han gett prof på sin fingerfärdighet och sina snabba fötter, gjort många enögda, slagit sig ut för änkor, förfört flickor, bedragit öfvermagar, och kort sagdt, gjort sig bekant vid nästan alla under- och öfverdomstolar i hela Spanien[2] —; nu på sistone hade han slagit sig i ro på detta sitt slott, där han lefde af egna och andras penningar, emottagande alla vandrande riddare, af hvad stånd och villkor de måtte vara, endast för den stora tillgifvenhet han hyste för dem och på det att de till gengäld för hans goda vilja måtte dela med sig åt honom af hvad de ägde. Han sade honom äfven, att där på borgen funnes icke något kapell, där man kunde förrätta sin vapenvakt, emedan det var nedrifvet för att ombyggas, men att han visste, att i nödfall kunde detta ske hvar som helst, att således Don Quijote den natten kunde göra det på en gård i borgen, och på morgonen skulle med Guds hjälp de tillbörliga ceremonierna företagas, så att
- ↑ Toledos små krogar. Alla de här uppräknade ställena voro bekanta som tillhåll för alla slags äfventyrare och skälmar och omtalas som sådana äfven hos andra äldre författare. Fiskarstaden och Riarankvarteren i Málaga samt de flesta andra här ofvan namngifna lokalerna existera ej längre; däremot finnes ännu histbrunnstorget i Córdoba och har kvar sitt gamla namn, som det fått däraf, att midt på torget star en brunn, som prydes af en stor stenhäst.
- ↑ Värden berömmer sig här just af motsatsen till allt det, som plikten bjuder en vandrande riddare, och man kan därför, mena somliga, endast antaga, att D. Quijote håller värden för en riddare, som tycker om ett groft skämt. Detta är emellertid knappt rimligt, då man ej garna kan tilltro D. Quijote att tåla något slags gyckel med det, som för honom var så högt och heligt; utan vida troligare är, att hvad som innehålles i de sista raderna från och med orden: där han gett prof på sin finger färdighet, utgör upplysningar, som författaren i förtroende ger läsaren, upplysningar som rätteligen bort ställas inom parentes eller på annat sätt utmärkas såsom icke tillhörande värdens yttrande, men som af förbiseende fått kvarstå i sammanhang därmed.
