som värden ålade honom och hvilka han för dennes skull ville skona.
Den sålunda varnade och uppskrämde borgherrn gick genast efter en bok, där han plägade skrifva upp den halm och hafre, som han lämnade mulåsnedrifvarne, och i sällskap med en pojke, som bar en ljusstump, och de båda redan nämnda tärnorna begaf han sig dit, där Don Quijote var, bjöd honom att falla på knä, och, läsande i sin bok liksom om han framsade någon from bön, höjde han handen midt under läsningen och gaf honom ett duktigt slag öfver halsen och därefter med hans eget svärd ett annat öfver skuldran, hela tiden mumlande mellan tänderna, liksom om han både. Sedan han gjort detta, tillsade han den ena af damerna att omgjorda honom med svärdet, hvilket hon verkställde med mycken behändighet och takt, hvaraf det fordrades ej så litet för att icke brista i skratt hvarje ögonblick under ceremonien; men de bedrifter, som de redan sett af den nye riddaren, höllo deras munterhet inom skrankorna. Vid det hon spände svärdet om honom, sade den goda damen: »Gud göre Ers Nåd till en mycket lyckosam riddare och gifve eder framgång i strider!» Don Quijote sporde henne, huru hon hette, på det han för framtiden måtte veta, hos hvem han stode i förbindelse för den bevisade artigheten, ty han tänkte ägna henne någon del af den ära han komme att förvärfva med sin tappra arm. Hon svarade helt anspråkslöst, att hon hette Tolosa och vore dotter till en lappskräddare i Toledo, som bodde vid Sanchobienaya-bodarna[1], och att, hvarhelst hon komme att vara, hon skulle tjäna och ära honom som sin herre. Till svar bad henne Don Quijote, att hon för hans skull måtte visa honom den ynnesten att dädanefter begagna adelig titel och kalla sig Doña Tolosa[2]. Hon lofvade honom det, och den andra spände på honom sporren, hvarvid nästan samma samtal föreföll som med den förra. Han frågade efter hennes namn, och hon sade sig heta Mjölnarflickan och vara dotter till en hederlig mjölnare i Antequera, hvarpå Don Quijote bad äfven henne att taga adelig titel och kalla sig Doña Molinera[3], i det han tillika förnyade sina tjänsteanbud och tacksägelser.
Sedan sålunda de aldrig förr skådade ceremonierna skyndsamt och i galopp blifvit affärdade, kunde Don Quijote icke längre styra sin otålighet att stiga till häst och bege sig ut på äfventyr, utan sadlade genast Rocinante, satte sig upp på honom, och, omfamnande sin värd, tackade han denne för vänligheten att hafva slagit honom till riddare, hvarvid han yttrade
- ↑ Sanchobienarya-bodarna voro fordom ett beryktadt kvarter i Toledo, så kalladt efter namnet på en arabisk familj Ben Yahia (af folket omtydt till bien haya = gånge det honom väl!), som från början varit dess ägare.
- ↑ Denna D. Quijotes bön förklaras däraf, att han ingenstädes i sina böcker funnit, att ofrälse damer spände svärdet på den nye riddaren.
- ↑ Dona Molinera. Det senare ordet ensamt betyder mjölnarflicka; i förening med det förra, som utmärker adelskap, blir det således = mjölnarfröken (jmf. det tyska Müller och von Müller).
