Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33


FJÄRDE KAPITLET.

Hvad som hände vår riddare, när han lämnade värdshuset.

Det kunde väl vara i morgongryningon, när Don Quijote lämnade värdshuset, så nöjd, så munter, så själaglad öfver att nu se sig slagen till riddare, att hans belåtenhet nästan svettades ut genom hästens sadelgjordar. Men, när han kom att tänka på sin värds råd angående de så angelägna förnödenheter han borde ha med sig, särskildt penningar och skjortor, beslöt han att vända om hem och förse sig med alltsamman, äfvensom med en vapendragare, hvartill han ämnade antaga en bonde i byn, som var fattig och hade barn, men var mycket lämplig till det ridderliga vapendragarekallet. I denna afsikt vände han Rocinante hemåt, och denne, som märkte hvart det bar hän, började springa så lustigt, att hans fötter nästan icke tycktes snudda vid marken.

Han hade icke hunnit långt, då han från en tät skogsdunge på höger hand tyckte sig höra några svaga skrik, liksom af någon som jämrade sig, och knappt hade han hört dem, när han sade: »Himlen vare tack för den nåd han visar mig genom att så snart bereda mig anledningar att kunna uppfylla hvad jag är mitt kall skyldig och att skörda frukten af mitt goda uppsåt! dessa skrik komma utan tvifvel från någon nödställd person, som behöfver min hjälp och mitt beskydd.» Han drog därför på tygeln och styrde Rocinante dit, hvarifrån skriken tycktes komma. Han hade icke ridit många steg i skogen, då han såg ett sto bundet vid en stenek, och bunden vid en annan en omkring femton år gammal pojke, som var naken på öfverkroppen och var den som skrek, visserligen icke utan orsak, ty en storväxt bonde höll på att piska upp honom med en rem, och hvarje slag lät han åtföljas af en förebråelse och ett råd, ty han sade: »Igen med munnen och upp med ögonen!» Och pojken svarade: »Jag skall aldrig göra om det, käre husbonde; för Guds skull, jag skall aldrig göra så mer, och jag lofvar att hädanefter vara aktsammare om hjorden.»

När Don Quijote såg hvad som var å färde, talade han med vredgad stämma: »Ohöfviske riddare, det anstår eder illa

Don Quijote, I:1.3