böcker hysa, må komma och förtrolla oss, till gengäld för det straff vi vilja ålägga dem genom att fördrifva dem ur världen.» Hushållerskans enfald kom licentiaten att skratta, och han tillsade barberaren att ge honom böckerna en i sänder, för att se hvad de handlade om, ty det kunde ju hända, att man funne några, som ej förtjänade att straffas med bålet. »Nej, sade systerdottern, det är icke skäl att skona någon, ty alla hafva de varit med om att anstifta det onda; det är bäst att kasta ut dem genom fönsterna ned på gården, där lägga dem i hög och tända eld på dem, eller ock bära ut dem på stora gården[1] och göra bålet där, så besvärar icke röken.» Hushållerskan instämde, så angelägna voro de båda om dessa menlösa barns död; men kyrkoherden gick ej in därpå, utan att åtminstone förut hafva läst titlarna.
Den första, som mäster Niklas räckte honom, var Amadis af Gallien[2], i fyra delar, och kyrkoherden sade: »Det här var märkvärdigt, ty, efter hvad jag hört sägas, var just detta den första riddareroman, som trycktes i Spanien, och alla öfriga ha sin rot och sitt upphof i denna; följaktligen tycker jag, att vi utan miskund döma honom till bålet såsom ursprunget till en så farlig sekt.» — >Ånej, sade barberaren, ty jag har också hört sägas, att den är den bästa af alla sådana böcker, och därför bör den skonas som ensam i sitt slag.» — »Det är sant, sade kyrkoherden, och af denna anledning må den då få behålla lifvet tills vidare. Låtom oss nu se, hvad det är för en annan, som står där bredvid.» — »Det är Esplandians Bragder, som var äkta son till Amadis af Gallien», fortsatte barberaren. — »Faderns förtjänst skall minsann ej gagna sonen, sade kyrkoherden; se där, fru hushållerska, öppna fönstret och kasta ned den på gården.» Hushållerskan gjorde så med stor belåtenhet, och den gode Esplandian flög ned på gården, tåligt afbidande elden, som väntade honom. »Vidare», sade kyrkoherden. — »Den som nu kommer, sade barberaren, är Amadis af Grekland, och jag tror, att alla de på den här sidan höra till samma Amadisfamilj.» — »Ut då på gården med dem allesamman! sade kyrkoherden, ty för att få bränna drottning Pintiquiniestra och herden Darinel med hans herdekväden och författarens besatta och obegripliga snack, skulle jag jämte dem bränna min egen far, om han uppträdt i en vandrande riddares skepnad.» — »Detsamma tycker jag», sade barberaren; »och jag med», tillade systerdottern. — » Efter så är, sade hushållerskan, så gif hit dem, och på gården med dem!» Hon fick dem, och, emedan de voro många,
