48
upp en väf, hur stor och fin den än måtte vara; hon fick fatt i ungefär åtta på en gång och vräkte ut dem genom fönstret.
Emedan hon tog många tillsamman, tappade hon en för fötterna på barberaren, som fick lust att se hvilken det var, och han fann att den hette: Historia om den berömde Riddaren Tirante den Hvite. »Nå, så hjälpe mig Gud! skrek kyrkoherden, finns här Tirante den Hvite? Gif hit den, käre vän, ty jag menar, att jag i den har funnit en skatt af förnöjelse och en guldgrufva af tidsfördrif. Här är den tappre riddaren D. Kyrieleison af Montalban och hans broder Tomas af Montalban och riddaren Fonseca, jämte den strid som den duktige Tirante hade mot blodhunden, och fröken Hjärtefröjds kvickheter, änkefru Makligs kärleksäfventyr och konster, samt den i vapendragaren Hippolytus förälskade Kejsarinnan. Jag säger er försann, käre vän, att i sin art är detta den bästa bok i världen: här äta riddarne och sofva och dö i sina sängar och göra testamente förr än de dö, jämte åtskilligt annat, som saknas i alla öfriga böcker af detta slag. Det oaktadt påstår jag, att, efter författaren med flit[1] skref så många tokigheter, han förtjänade att komma på galererna för hela sitt lif. Tag hem boken, och ni skall få se, att allt hvad jag sagt er om henne är sant.» — »Så skall ske, svarade barberaren; men hvad skola vi göra med de här återstående böckerna i litet format?» — »Dessa, sade kyrkoherden, måtte icke vara riddareböcker, utan poetiska arbeten.» Han slog upp en och såg att det var Georgs af Montemayor Diana, och, i den tron att alla de andra voro likadana, sade han: »De här förtjäna ej att brännas som de andra, emedan de icke göra eller någonsin skola göra så mycket ondt som riddarböckerna gjort, ty dessa äro förståndiga böcker, som ej lända tredje man till skada.» — »Ack, sade systerdottern, Ers Nåd kan lika gärna låta bränna dessa som de öfriga; ty det vore icke underligt, att, sedan morbror tillfrisknat från riddaresjukan, han genom att läsa dessa finge den vurmen att blifva herde och under sång och spel vanka omkring i ängar och lundar och, hvad som värre vore, blifva poet, hvilket, efter hvad det påstås, är en obotlig och smittsam sjukdom.» — »Flickan har rätt, sade kyrkoherden, och det kan vara så godt att borttaga för vår vän denna stötesten. Och, efter som vi börja med Montemayors Diana, tycker jag att hon ej må brännas, utan att man tar bort allt det som handlar om den visa Felicia och trollvattnet, och nästan alla verserna med längre stafvelsemått, och sedan må hon gärna för mig få behålla kvar prosan och äran att
- ↑ I originalet är detta ställe alldeles obegripligt, trots den möda mången gjort sig att få en riktig mening däri. Det lider, som så många andra ställen i D. Quijote af ett tryckfel, som inbitna Cervantister omöjligt vilja medgifva. I spanskan står näst före orden »med flit» ett icke: detta måste strykas, och då är meningen klar, hvarvid man blott behöfver komma ihåg, att de andra riddareböckerna mestadels dömdes till bålet; Tirante åter skall blott komma på galererna, han får således ändå behålla lifvet, och domen öfver honom är följaktligen jämförelsevis mild.
