60
från den, som hade gått sönder för honom. Hela den natten sof icke D. Quijote, utan tänkte på sin härskarinna Dulcinea, för att rätta sig efter det han läst i sina böcker, när riddarne utan att sofva tillbragte många nätter i skogar och obygder, underhållande sig med minnena af sina härskarinnor. Så tillbragte henne däremot icke Sancho Panza, ty, emedan hans mage var full, och det ej med cikorievatten, sof han hela natten i ett sträck, och, om ej hans herre ropat på honom, skulle hvarken solstrålarna, som skeno honom i ansiktet, eller fåglarnas sång, hvilka talrikt och med stor fröjd hälsade den nya dagens ankomst, förmått att väcka honom. Vid uppstigandet gjorde han en påhällsning i vinbälgen och fann honom något slakare än kvällen förut, och hans hjärta vardt bedröfvadt i honom, emedan det tycktes honom, att det ej bar till för dem alt så snart råda bot för bristen. D. Quijote ville icke frukostera, emedan, som sagdt, han beslutit att lefva på läckra minnen.
De återtogo sin påbörjade färd till Lápice-passet och fingo det i ögonsikte omkring klockan tre på eftermiddagen. »Här, min käre Sancho Panza, sade D. Quijote, när han fick se det, här kunna vi sticka händerna ända upp till armbågarna i hvad man kallar äfventyr; men gif akt, att, äfven om du ser mig i de största faror i världen, får du ej lägga hand vid svärdet för att försvara mig, i fall du ej märker, att de, som angripa mig, äro slödder och sämre folk, ty i sådant fall får du nog hjälpa mig; men, om det är riddare, då är det dig på intet vis lofligt eller enligt ridderskapslagarna medgifvet att bistå mig, ända tills du blir slagen till riddare.» — »För visso, svarade Sancho, skall Ers Nåd härutinnan bli mycket väl åtlydd, så mycket mer som jag af mig själf är fredlig och ogärna lägger mig i bråk och gräl; fastän, hvad det vidkommer att försvara min egen person, skall jag icke fråga stort efter edra lagar, eftersom både de gudomliga och de mänskliga tillåta en hvar att försvara sig mot hvem som vill misshandla honom.» — »Annat påstår icke heller jag, svarade D. Quijote; men i fråga om att hjälpa mig mot riddare, måste du lägga band på din naturliga häftighet.» — »Jag förklarar, att det skall jag göra, svarade Sancho, och att jag skall hålla detta bud lika heligt som Herrans dag.»
Under detta samspråk visade sig på vägen två benediktiner-munkar, ridande på två dromedarer, ty mindre voro icke de båda mulåsnor, på hvilka de färdades. De buro reseglasögon[1] och solskärmar. Efter dem kom en vagn med fyra
- ↑ Rese-glasögon begagnas ännu i Spanien, till och med af mången som är stadd på resa. De äro nämligen afsedda att skydda emot dammet, hvarför de icke heller hafva slipade, utan vanliga släta glas; men dessa sitta infattade i fin järntrådsväf, och infattningen är limpad så, att den går ned i vinkel mot glasen och alldeles betäcker ögongropen, hvadan dammet ej kan som vid vanliga glasögon bakom dessa intränga i själfva ögonen.
