Till Hertigen af Béjar,
Markgrefve till Gibraleón, Grefve till Benalcázar och Bañares,
Vice-grefve till La Puebla de Alcocer, Herre till städerna
Capilla, Curiel och Burguillos.
I förlitande på det goda bemötande och den aktning Eders Excellens visar alla slags böcker, såsom en furste synnerligen benägen att gynna de sköna konsterna, och mest dem som genom sin ädla beskaffenhet icke nedlåta sig till att tjäna den stora hopen och dess vinningslystnad, har jag beslutit mig att låta den sinnrike Junkern Don Quijote af La Mancha under skydd af Eders Excellens’ lysande namn framträda i ljuset. Med den vördnad jag är skyldig en så hög ställning beder jag Eder att vänligt mottaga honom i Edert skydd, på det han (ehuru saknande den ypperliga prydnaden af lärdom och fin smak, hvarmed de verk gemenligen äro smyckade, som författas i vetenskapligt bildade mäns hem,) må våga att under Edert beskärm med tryggt mod inställa sig för vissa personers domstol, de där, ej inskränkande sig[1] inom sin egen okunnighets knappa område, pläga döma andras arbeten i samma mån mera strängt och mindre rättvist. Ty, om Eders Excellens t sin vishet fäster ögonen vid min goda afsikt, har jag den förtröstan att Ni ej skall försmå ringheten af min anspråkslösa tjänstbevisning.
- ↑ I första upplagan fattas här negationen, som finnes i den andra och alla följande. Ehuru det visserligen blir mening äfven på förra sättet, är det dock skäl att följa den senare läsarten, isynnerhet därför att den nyare kritiken uppvisat, att denna tillegnan är till större delen hopflikad af stycken, som ord för ord äro lånade ur den namnkunnige lyrikern Fernando de Herreras tillägnan till markisen af Avamonte af den ännu berömdare Garcilaso de la Vegas år 1580 i Sevilla af Herrera utgifna dikter, och det här ifrågavaraude stället återfinnes där fullkomligt lika lydande, men med negation. Hvarför Cervantes roat sig med att på detta vis plagiera en föregångare, lär väl alltid blifva en gåta för eftervärlden.
