Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
5

pliktelse, och så kan du om denna historia säga allt hvad du tycker, utan fruktan för att man förebrår dig för hvad ondt, eller belönar dig för hvad godt du säger om henne.

Jag skulle endast hafva velat gifva dig henne helt enkel och simpel, utan att utstyra henne med ett företal och med den oräkneliga skaran och katalogen af de öfliga sonetterna, epigrammerna och lofkvädena, som pläga sättas i början på böcker. Ty jag kan säga dig att, ehuru det kostat mig åtskillig möda att författa henne, räknade jag ingen för större än att åstadkomma detta företal, som du här läser. Många gånger fattade jag pennan för att skrifva det, och många gånger lade jag henne ifrån mig, emedan jag ej visste hvad jag skulle skrifva; och, när jag en gång satt så där obeslutsam, med pennan bakom örat, armbågen på skrifbordet och handen stödd mot kindbenet, funderande på hvad jag skulle säga, inträdde plötsligt en min vän, en kvick och vettig karl, som, då han såg mig så tankfull, sporde mig om anledningen. Utan att sticka under stol därmed, sade jag honom att jag funderade på det företal jag borde skrifva till D. Quijotes historia, och att det bekomme mig så att jag hade lust att icke alls skrifva det, och än mindre att framhafva den ädle riddarens bedrifter i dagsljuset. »Ty huru kan ni begära att jag icke skall råka i förlägenhet för den frågan: hvad skall den uråldrige lagstiftare, som man kallar den stora hopen, säga, när han får se att, efter det jag i så många Herrans år har slumrat i glömskans tystnad, jag nu med alla mina år på nacken[1] kommer fram med en saga så torr som halm, blottad på uppfinning, bristfällig i stilen, fattig på sinnrika vändningar och saknande all djupare bildning och lärdom, utan hänvisningar i brädden och utan anmärkningar i slutet af boken, fastän, såsom jag ser, andra böcker, äfven om de hafva ett diktadt och världsligt innehåll, äro så fulla af tänkespråk från Aristoteles, från Plato och från hela skocken af filosofer, att de sätta läsarne i förvåning och dessa anse deras författare för belästa, lärda och vältaliga män? Än sedan då, när de anföra ställen ur den Heliga Skrift! Man kan ej tro annat än att de äro några St. Thomasar och andra kyrkolärare, och därvid iakttaga de anständigheten så skickligt att, sedan de på ena raden skildrat en liderlig älskare, hålla de på den andra en liten kristelig predikan, så att det är en fröjd och lust att böra eller läsa den. Allt detta måste min bok undvara, ty jag har ingenting att anföra i brädden eller att anmärka i slutet, och än mindre vet jag hvilka författare jag följer, för att, såsom

  1. Cervantes döptes den 9 oktober (efter gamla stilen) 1547, och sannolikt var han äfven född samma dag eller möjligen den 29 föregående september, på hvilken dag den katolska kyrkan firar ärkeängeln Mikael; i alla händelser var han, när detta skrefs (1604), icke mer än omkring femtiosju år gammal, men han hade på de senaste tjugu åren, eller allt sedan han utgaf sin herdedikt Galatea (1534), icke låtit höra af sig med något nytt arbete och kunde därför med allt skäl säga sig hafva under hela denna tid »slumrat i glömskans tystnad».