vid dig och följ icke efter honom som sprang ut: han hör mig till, och det så pass att han är min make.»
Anselmo ville icke tro henne, utan, blind af vrede, drog han sin dolk och hotade att nedstöta henne, på samma gång han tillsade henne att bekänna sanningen; annars skulle han döda henne. I sin ångest och utan att rätt veta hvad hon sade, svarade hon: »Döda mig icke, herre, så skall jag omtala för dig viktigare saker än du kan föreställa dig.» — »Säg dem genast, genmälde Anselmo; hvarom icke, är du dödens barn.» — »För ögonblicket är det omöjligt, sade Leonela så uppskrämd som jag är, låt mig vara tills i morgon, så skall du af mig erfara något som skall sätta dig i förvåning. Och var viss på att den som hoppade ut genom fönstret är en ungersven här i staden, som gifvit mig sin hand på att blifva min äkta man.»
Härmed lugnade sig Anselmo och var villig att vänta så lång tid, som hon bedt honom om, ty han trodde sig icke skola få höra något som vore till men för Camilla, emedan han var så öfvertygad och viss om hennes oförvitlighet. Han lämnade därför rummet, där han instängde Leoncela med tillsägelse att hon icke skulle komma ut därifrån förr än hon sagt honom hvad hon hade att säga.
Han begaf sig sedan genast till Camilla för att berätta för henne — såsom han också gjorde — allt hvad som förefallit med hennes kammarjungfru och det löfte hon gifvit honom att omtala för honom stora och viktiga saker. Om Camilla vardt förskräckt eller icke, behöfver ej sägas: den ångest hon erfor var så öfverväldigande — ty hon trodde verkligen, såsom det ju var anledning att tro, att Leonela ämnade berätta för Anselmo allt hvad hon visste om hennes otrohet, — att hon icke hade mod att vänta för att se om hennes misstanke var ogrundad eller ej, och redan samma natt, när hon trodde Anselmo vara insomnad, hopsamlade hon sina bästa juveler jämte något penningar och, utan att märkas af någon, lämnade hon sitt hem och begaf sig till Lotarios bostad, för hvilken hon berättade allt som var på färde, och bad honom att bringa henne i säkerhet eller att tillsammans med henne begifva sig till något ställe där de kunde vara trygga för Anselmo.
Den bestörtning, i hvilken Camilla försatte Lotario, var sådan att han icke kunde svara henne ett ord och än mindre besluta sig för hvad han skulle göra. Till slut bestämde han sig för att föra Camilla till ett kloster, där en hans syster var priorinna. Camilla gick in därpå, och med den skyndsamhet
