Under tiden hade Dorotea åter kommit till sans och hade lyssnat till alla Lucindas yttranden, af hvilka hon förstod hvem damen var. När hon märkte att D. Fernando ännu icke släppte Lucinda ur sina armar och icke svarade på hvad denna sade, ansträngde hon sig det mesta hon förmådde, reste si upp, gick bort och kastade sig på knä för hans fötter och under en ström af tårar, som både förhöjde hennes skönhet och ökade deltagandet för henne, sade hon till honom: »Om icke tilläfventyrs, o min älskade! strålarna af den sol du nu håller fördunklad i dina armar, borttaga och släcka dina ögons strålar, lär du väl redan hafva märkt, att hon som nu ligger på knä för dina fötter är den elända och, så länge du vill, af lyckan förlåtna Dorotea. Jag är den obetydliga landtflickan, hvilken du i din godhet eller efter ditt behag har velat upphöja så högt att hon kunde kalla sig din; som, omhägnad af dygdens skrankor, lefde ett förnöjdt lif, tills vid ditt trägna anropande och rörd af dina till utseendet ärliga och kärleksfulla känslor, hon öppnade sin jungfruliga blygsamhets dörrar och öfverlämnade åt dig nycklarna till sin frihet, — en gåfva för hvilken du visat så klen tack som det framgår, och det mycket klart, däraf att jag nödgas befinna mig på samma ställe där du nu anträffar mig, och återse dig under sådana omständigheter som jag gör. Men det oaktadt skulle jag ej vilja att en sådan tanke fölle dig in som att jag med skamlig vandel kommit hit, då endast smärtan och sorgen öfver att se mig glömd af dig fört mig hit. Du var det som ville att jag skulle blifva din, och du ville det så allvarligt att, äfven om du nu önskar att jag ej skulle vara det, du omöjligt kan upphöra att vara min. Betänk, du mitt hjärtas herre, att för den fägring och börd, för hvars skull du öfvergifver mig, kan den öfversvinneliga kärlek jag hyser till dig vara ett vederlag: du kan ej tillhöra den sköna Lucinda, emedan du är min, och hon kan ej blifva din, emedan hon är Cardenios maka, och, om du tänker rätt på saken, är det lättare för dig att böja din håg till att hålla af henne som tillber dig, än att förmå den som afskyr dig att älska dig. Du var det som äflades efter mitt oförvarade hjärta, som med böner ansatte mitt ofördärfvade sinne; mitt stånd var dig icke obekant; du vet väl på hvilka villkor jag öfverlämnade mig åt ditt behag; du har hvarken anledning eller förevändning att påstå dig hafva blifvit narrad. Om nu så förhåller sig, — och så gör det — och om du är lika god kristen som riddersman, hvarför söker du då på så många krokvägar ett uppskof med att göra mig
