116
att du i lugn och fred tillåter dessa båda att utan något ditt förhindrande få ha ro så länge Himlen vill förunna dem det, och därutinnan skall du visa ditt ädla hjärtas högsinthet, och världen skall få se att förnuftet har större välde öfver dig än lustan.»
Medan Dorotea sade detta, höll Cardenio allt jämt Lucinda i sin famn, utan att ändock taga ögonen från D. Fernando, fast besluten att, om han såge honom göra någon hotande rörelse, söka försvara sig och, det bästa han kunde, angripa alla dem, som uppträdde fientligt emot honom, om det så skulle kosta hans lif. Men nu lade sig D. Fernandos vänner emellan, äfvensom kyrkoherden och barberaren, hvilka varit tillstädes hela tiden, ja den beskedlige Sancho fattades icke heller, och alla omringade D. Fernando och bådo honom att han måtte täckas att se till Doroteas tårar, och att, enär, såsom de fullt och fast trodde, allt hvad hon framställt var sant, han ej måtte låta henne besvikas i sina så billiga förhoppningar; han skulle besinna att icke af en slump, såsom det kunde tyckas, utan genom Försynens särskilda skickelse hade de alla sammanträffat på ett ställe, som man minst förmodat, och han borde betänka, sade kyrkoherden, att endast döden kunde skilja Lucinda från Cardenio och att, till och med om någon svärdsegg skilde dem åt, de skulle anse sin död för den högsta lycka; i sådana fall, där intet stode att ändra, vore det högsta vishet att genom öfvervinnande och besegrande af sig själf visa ett ädelt hjärta, och han borde alltså medgifva att med hans eget samtycke de båda finge njuta den lycka Himlen redan beviljat dem. Han borde äfven fästa sina blickar vid Doroteas skönhet, och han skulle få se att få, om ens någon kunde förliknas med, långt mindre öfverträffa henne, och med hennes fägring jämväl taga i betraktande hennes ödmjukhet och obegränsade kärlek till honom; men framför allt borde han besinna, att, om han vore stolt öfver att vara adelsman och kristen, kunde han ej annat än hålla det ord han gifvit henne, och, hölle han det, så hölle han äfven sin plikt mot Gud och vunne förståndigt folks bifall, de där väl vete och inse att skönhet, äfven hos en ringa person, om den blott är förenad med ärbarhet, har det företrädet att kunna höjas upp till och i jämbredd med hvilken höghet som helst, utan men för den som upphöjer henne och gör henne till sin jämlike. Och när kärlekens bjudande lagar åtlydas, då bör, så framt icke synd kommer med däri, den icke tadlas som följer dem.
