118
ifrån. Med korta och förståndiga ord berättade hon allt hvad hon förut omtalat för Cardenio, och D. Fernando och hans följeslagar funno sådant nöje däri, att de kunde hafva önskat att berättelsen varat ännu längre, med sådant behag skildrade Dorotea sina olycksöden.
När hon slutat, omtalade D. Fernando hvad som vederfarits honom i staden, sedan han i Lucindas barm funnit brefvet, däri hon förklarade sig vara Cardenios maka och således ej kunde blifva hans. Han sade att han velat döda henne och att han skulle hafva gjort det, om han ej hindrats därifrån af hennes föräldrar; han hade således lämnat hennes hem harmsen och förbittrad samt besluten att hämnas, när ett lägligare tillfälle yppades. Följande dag hade han fått veta hurusom Lucinda försvunnit ur föräldrahuset, utan att någon visste hvart hon tagit vägen, och slutligen efter några månaders förlopp hade han erfarit att hon befunne sig i ett kloster med afsikt att kvarstanna där hela sitt lif, om hon ej finge framlefva det med Cardenio; så snart han förnummit detta, hade han utvalt dessa tre herrar till att åtfölja honom och begifvit sig till hennes vistelseort, dock utan att vilja tala med henne af fruktan att, om man finge veta att han vore där, det skulle hållas strängare vakt i klostret. Afbidande en dag då klosterporten stod öppen, hade han lämnat två af sitt följe att bevaka den och med den tredje inträngt i klostret för att söka Lucinda, som de träffat i korsgången[1] samtalande med en nunna; utan att gifva henne rådrum att företaga något, hade de släpat bort henne och begifvit sig med henne till en by, där de försågo sig med allt som erfordrades för att föra henne vidare. Allt detta hade de kunnat utföra i fullkomlig säkerhet, emedan klostret var beläget på fria fältet, ett godt stycke utanför staden. Han berättade vidare att när Lucinda såg sig i hans våld, hade hon förlorat medvetandet och, sedan hon åter kommit till sans, hade hon ej gjort annat än gråtit och suckat och ej talat ett enda ord; under sällskap af tårar och tystnad hade de sålunda anländt till detta värdshus, hvilket för honom var som att hafva kommit till himlen, där alla jordiska olycksöden ändas och få ett slut.
Noter.
1 Klosterbyggnaderna bilda vanligen en fyrkant och omsluta en gård eller trädgård, kring hvilken löper en åt densamma öppen hvalf- eller pelargång (klostergång, korsgång, sp. claustro). På ena sidan af gången ligger klosterkyrkan, och intill henne stöter oftast själfva klostret.
- ↑ Klosterbyggnaderna bilda vanligen en fyrkant och omsluta en gård eller trädgård, kring hvilken löper en åt densamma öppen hvalf- eller pelargång (klostergång, korsgång, sp. claustro). På ena sidan af gången ligger klosterkyrkan, och intill henne stöter oftast själfva klostret.
