120
så ymnigt att det forsade omkring på golfvet, som om det varit vattenbäckar.»
— »Som om det varit rödvinsbäckar, kunde Ers Nå hellre säga, invände Sancho; jag val nämligen låta Ers Nåd veta, ifall ni inte vet det förut, att den ihjälslagne jätten är en genomstungen vinsäck, och blodet sex halfankare rödvin som han hade i bälgen på sig, och med det afhuggna hufvudet är det lika mycken sanning som att mor min var en kona, och jag vånne hin håle toge alltihop.»
— »Hvad är det du säger, din tok? genmälde D. Quijote; är du vid dina sinnen?»
— »Om Ers Nåd bara stiger upp, sade Sancho, skall ni få se hur vackert ni har ställt till, och hur mycket vi få att betala, och att drottningen har förvandlats till ett vanligt fruntimmer, som heter Dorotea, och mycket annat, som skall sätta er i förundran, när ni kommer underfund därmed.»
— »Jag skulle ej förundra mig öfver något af allt det där, svarade D. Quijote, ty, om du kommer ihåg, sade jag dig förra gången vi voro här, att allt hvad här då tilldrog sig var trolleri, och det vore ej så underligt om det nu vore på samma vis.»
— »Det skulle jag gärna tro, menade Sancho, om också min hissning varit af sådant slag, men det var den ej, utan den skedde nog verkligen och sannfärdeligen, och jag såg hur värdshusvärden, som än i dag är här tillstädes, höll ena ändan af täcket och hifvade mig till väders med stor lust och behag och med lika mycket skratt som starka tag; och där det går så till att man drar känsel på personerna, så har jag för mig, fast jag bara är en enfaldig karl och en syndare, att då är det inte något trolleri, utan bara mycket stryk och många ledsamheter.»
— »Nå väl, vår Herre skall nog göra råd för det, sade D. Quijote; gif mig mina kläder och låt mig komma ditut, ty jag vill skåda de tilldragelser och förvandlingar du omtalar.»
Sancho gaf honom kläderna och, medan han tog dem på sig, berättade kyrkoherden för D. Fernando och de öfriga D. Quijotes galenskaper och den list de användt för att få honom ifrån Armodsklippan, där han uppehöll sig af den inbillade anledning att hans härskarinna skulle ha försmått honom. Han berättade likaledes för dem nästan alla de äfventyr som Sancho hade omtalat, hvaröfver de undrade och skrattade icke litet, emedan de tyckte, liksom äfven alla andra tyckte, att detta var den besynnerligaste slags galenskap som kunde uppstå i
