122
sade honom att tiga och på inga villkor afbryta D. Quijotes tal, och denne fortfor på följande vis: »Kort sagdt, högborna och edert arfrike beröfvade dam, om af den anledning jag nämnt eder fader företagit denna förvandling med eder person, så bör ni alldeles icke sätta tro till honom, ty det finnes ingen fara i världen för hvilken icke mitt svärd banar en utväg, och med det skall jag fälla eder fiendes hufvud till marken och inom få dagar sätta edert rikes krona på edert hufvud.»
D. Quijote yttrade intet mer, utan väntade att prinsessan skulle svara honom, och, såsom den där redan kände till D. Fernandos beslut att man skulle hålla i med den bedrägliga tillställningen, tills man fått D. Quijote hem i sitt land igen svarade hon honom mycket artigt och allvarsamt: »Hvem det än var som sade eder, dråplige Riddare af den Sorgliga Skepnaden, att jag skulle hafva förvandlats och skiftat mitt förriga väsende, så sade han eder icke sanning, ty densamma som jag var i går är jag i dag. Sant är att någon förändring med mig åstadkommits genom vissa lyckliga tilldragelser, som bragt mig den största sällhet jag kunnat önska mig; men därför har jag icke upphört att vara den samma som förr och att hysa samma afsikt, som jag alltid hyst, att begagna mig af eder tappra och oöfvervinneliga arms kraftfulla hjälp. Må alltså, käre herre min! eder godhet åt den fader, som gifvit mig lifvet, återskänka hans ära och hålla honom för en klok och försiktig man, enär han medelst sitt vetande fann en så lätt och riktig väg att afhjälpa mitt missöde; ty jag tror att, hade det icke varit för eder, skulle jag aldrig hafva ernått den lycka jag nu har. Och härutinnan säger jag rena sanningen, såsom de flesta af de närvarande herrarna säkert kunna intyga. Hvad som nu återstår är att vi i morgon begifva oss på väg, ty i dag skulle det ändå bli en kort dagsresa, och, beträffande för öfrigt det lyckliga förlopp jag hoppas, lämnar jag det åt Gud och edert tappra bröst.»
Så talade den förståndiga Dorotea, och, när D. Quijote hörde det, vände han sig till Sancho och sade med tecken till häftig förtrytelse: »Nu säger jag dig, Sancho lille, att du är den störste lille skurk i hela Spanien: säg mig, du lymmel till landstrykare! sade du mig icke alldeles nyss att prinsessan här hade förvandlats till en flicka, som hette Dorotea, och att det hufvudet som jag vet mig hafva afhuggit af en jätte var det lika mycken sanning med som att mor din var en kona, jämte andra dumheter som försatte mig i den största bestörtning jag någonsin varit uti i alla mina lifsdagar? Anfäkta … (och han såg
