— »Säg mig, señor, sade Dorotea, är denna dam kristen eller morinna? Ty dräkten och hennes tystnad komma att tro att hon är hvad vi icke skulle önska henne vara.»
— »Morinna är hon till dräkt och yttre person, men i hjärtat är hon en mycket god kristen, ty hon har den innerligaste åstundan att blifva det.»
— »Således är hon icke döpt?» fortsatte Lucinda.
— »Det har ej varit tillfälle därtill, svarade slafven sedan hon lämnade sitt fädernesland och hem i Algier, och hittills har hon icke befunnit sig i så öfverhängande dödsfara, att den gjort dop nödvändigt, utan att hon förut inhämtat de bruk som vår moder den Heliga Kyrkan anbefaller; men Gud skall tillstädja att hon snart varder döpt på ett så ordentligt sätt som hennes rang kräfver, hvilken är högre än hennes och min dräkt utvisar.»
Dessa ord väckte hos alla åhörarna lust att erfara, hvilka morinnan och den befriade slafven voro; men ingen ville just då spörja dem därom, då man insåg att ögonblicket var lämpligare för att förskaffa dem vederkvickelse än utfråga dem om deras lefnadsöden. Dorotea tog den moriska damen vid handen, förde henne till en plats bredvid sig och bad henne att aflägga slöjan. Hon såg på slafven, liksom för att fråga honom hvad man talade till henne och hvad hon borde göra. Han sade på arabiska till henne att man bad henne aflägga sin slöja, och att det kunde hon göra; hon tog alltså af den och blottade ett så förtjusande ansikte, att Dorotea ansåg henne skönare än Lucinda, och Lucinda henne skönare än Dorotea, och alla närvarande dömde att, om någonsin ett ansikte kunde förliknas vid de bådas, så vore det morinnans; ja, det fanns några som i visst hänseende tillerkände denna ett företräde. Och, som skönheten har den företrädesrätten och den gåfvan att stämma sinnena vänligt och tillvinna sig välvilja, så täflade alla genast att visa den fagra morinnan tjänster och artigheter.
D. Fernando sporde slafven hur morinnan hette, och han svarade Lela Zoraida; men, när hon hörde detta, förstod hon hvad man frågat honom och sade mycket ifrigt, förtretad men ändå full af behag: »Nej, inte Zoraida; Maria, Maria», hvarmed hon ville låta förstå att hon hette Maria, och icke Zoraida. Dessa ord och den djupa känsla, med hvilken morinnan uttalade dem, kommo somliga af åhörarne att gjuta mer än en tår, isynnerhet damerna, som af naturen äro ömma och känsliga. Lucinda omfamnade henne mycket kärleksfullt och sade:
