136
nog att veta att jag ej kan styra mig i hvad det angår att bevara eder egendom. På det emellertid I hädanefter mågen inse att jag älskar eder som en far och att jag icke som en styffar vill fördärfva eder, vill jag företaga med eder något som jag redan länge har tänkt på och med mogen öfverläggning anordnat. I ären nu så gamla att I bören välja en lefnadsbana eller åtminstone en sysselsättning, som kan lända eder till ära och fördel, när I bliven äldre; och hvad jag tänkt göra, är att skifta mina ägodelar i fyra delar; de tre vill jag gifva eder, åt hvar och en hvad honom tillkommer, och den fjärde behåller jag själf att ha till lif och uppehälle, så länge Himlen behagar förunna mig att lefva. Men jag skulle önska att, sedan en hvar fått i sitt våld den honom tillkommande lotten af förmögenheten, han ville följa en af de banor jag nu skall nämna. Det finnes ett ordspråk här i Spanien hvilket i mitt tycke är alldeles riktigt, såsom fallet är med dem alla, emedan de äro korta tänkespråk, hämtade från en lång erfarenhet af förståndigt folk; det, som jag menar lyder: Kyrkan, Sjön eller Hofvet, d. v. s. tydligare uttryckt, att den som vill vinna anseende och rikedom, han må antingen inträda i Kyrkans tjänst, eller gå till sjös och drifva köpenskap, eller tjäna i konungens gård, ty det heter: bättre är en bit af kronans kaka än förläning af herreman.[1] Jag säger detta därför att det vore mig kärt och är min önskan, att en af eder ägnade sig åt studierna, den andre åt handeln, och den tredje tjänade konungen i krig; det är nämligen svårt att komma in vid hofvet, och, om än ej kriget skänker stora rikedomar, plågar det dock förskaffa stort anseende och mycken ära. Inom åtta dagar skall jag lämna eder hvar sin andel i reda penningar, till fulla beloppet på krona och öre, såsom I skolen få se vid verkställigheten. Sägen mig nu om I hafven lust att följa min mening och mitt råd i hvad jag föreslagit eder.»
Då han därpå uppfordrade mig såsom den äldste att svara, sade jag att han icke borde göra sig af med sin egendom, utan använda alltsammans efter sitt välbehag, enär vi vore unga nog för att lära oss huru man förvärfvar förmögenhet; jag slöt med att jag skulle uppfylla hans önskan och ämnade välja vapenyrket för att på denna bana tjäna Gud och min konung. Min andre broder erbjöd sig äfvenledes att följa sin fars råd och bestämde sig för att resa till Indien[2] samt att i affärer använda de medel som föllo på hans lott. Den yngste och, som jag tror, klokaste af oss sade sig vilja
- ↑ Originalets mas vale migaja de Rey que merced de Señor betyder ordagrant: bättre är en brödsmula af en kung än en ynnest af en förnäm man; men merced användes i det äldre språket äfven för att beteckna förläning af jordagods eller ämbete, en betydelse hvilken således rättfärdigar den i texten gifna öfversättningen.
- ↑ Med Indien, las Indias, menade spaniorerna då för tiden hela spanska Amerika, både öarna eller det nuvarande Västindien och fastlandet.