Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

144

Cervantes misstar sig alltså, då han kallar honom son af Cherreddin, ty han var, såsom nyss visadt, i själfva verket dennes sonson.

12 Han var Spaniens ypperste sjöhjälte, och hans frånfälle just i det ögonblick, då han skulle föra »den oöfvervinneliga» flottan mot England, var troligen den största olycka som då kunde drabba hans folk.

13 Detta fäste hade D. Juan af Österrike låtit uppföra midt i en sjö vid Tunis, hvilken sjö tros hafva uppkommit af det gamla Kartagos hamn.

14 Arnaut är det turkiska namnet på landskapet Albanien; arnauter = albaneser.




FYRTIONDE KAPITLET.

Där slafvens berättelse fortsättes.

 Sonett.

»I gälla andar, som det goda öfvat
och stoftafklädda svingen er mot ljuset,
för evigt fria från det låga gruset,
lycksalighetens lott I redan pröfvat.

Här nere våldet edert lif har röfvat,
där djärft I sprängden fram i drabbningssuset,
och uppå fältets rand bland vågobruset,
ert tappra svärd mång’ hjältedat föröfvat.

Ert mod i döden ännu fast förblifvit;
I trötte kämpar, eftervärlden räcker
er kransen nu, den sköna segergåfvan.

Och döden själf, åt hvilken I er gifvit
till pris, mot eder segerlönen sträcker:
Härnere äran, evig fröjd därofvan.»


— »Just så är det jag kan den», svarade slafven. — »Och sonetten öfver det nya fästet, fortfor adelsmannen, lyder, om jag ej missminner mig, sålunda:


 Sonett.

På denna strand den fiendeförödda,
bland dessa torn i spillror slagna ned,
en rad af tappra kämpar, led vid led,
af dödens glafven nädda, legat strödda.