146
ganska mänskligt; han hade till slut ända till tre tusen sådana, och dessa blefvo, såsom han föreskrifvit i sitt testamente, efter hans död fördelade mellan de i hans tjänst varande renegaterna och storherrn, hvilken senare vid alla dödsfall betraktas som arfsberättigad son och ärfver lika med den aflidnes andra barn.
Jag tillföll en venetiansk renegat, hvilken såsom lättmatros på ett fartyg blifvit tillfångatagen af Uchalí, och denne tyckte så bra om honom att han vardt en af hans förnämsta gunstlingar, men också en den grymmaste renegat man någonsin sett. Han hette Hassán Agá[1], kom till stor rikedom och vardt konung öfver Algier. Dit följde jag då med honom från Konstantinopel, rätt belåten att vara så nära Spanien: icke för att jag tänkte tillskrifva någon angående den olyckliga vändning mitt öde tagit, utan emedan jag ville se om lyckan skulle vara mig gynnsammare i Algier än i Konstantinopel, där jag redan hade frestat på tusen sätt att fly, utan att något haft framgång. I Algier tänkte jag söka andra medel för att ernå hvad jag så ifrigt åtrådde, ty hoppet att återvinna friheten öfvergaf mig aldrig; och när i det som jag uttänke, planlade och verkställde, utgången icke motsvarade afsikten, fällde därför icke modet, utan uppgjorde och sökte någon annan förhoppning att lefva på, om den än var aldrig så klen och svag. Därmed uppehöll jag lifvet, inspärrad i ett fängelse eller hus, som turkarna kalla baño[2] och där de instänga de kristna fångarna, så väl konungens och några enskilda personers, som de så kallade »slafvarna från förrådet», hvarmed menas de som tillhöra kommunen och af staden användas till utförande af offentliga arbeten och andra förrättningar. Dessa senare ha mycket svårt att få sin frihet, ty, emedan de äro samhällets och ej hafva någon enskild husbonde, så finnes ingen med hvilken de kunna underhandla om sin lösepenning, äfven om de äga den. Till dessa baños pläga, som jag nämnde, somliga enskilda stadsbor föra sina slafvar, isynnerhet sådana som skola friköpas, ty där hafva de dem bekvämt och i säkert förvar, tills deras lösepenning kommer. Äfven konungens utlösningsfångar gå icke på arbete tillsammans med den andra slafhopen, annat än när deras lösen låter vänta på sig; ty, för att få dem att skrifva efter den så mycket enträgnare, låter man dem då arbeta och med de andra gå efter bränsle, hvilket ej är något lätt arbete.
Jag var nu en sådan utlösningsfånge; ty, när man fick veta att jag var kapten, hjälpte det ej att jag framställde min
- ↑ Egentligen Hassán paschá; men han kallades ofta efter sin förra lägre ställning agá, hvilket var ungefär detsamma som kapten. Cervantes ger honom den rätta titeln i sitt lustspel Los Baños de Argel.
- ↑ Ordet är ursprungligen detsamma som det italienska bagno bad, badhus; men det betydde sedermera äfven fängelse, såväl för kristna fångar som för inhemska förbrytare.
