160
gå med ett sådant och inte med de franska, som ej äro edra vänner?» — »Nej, svarade jag; ehuru, om det är sant, som det berättas, att ett spanskt fartyg snart kommer, jag skall invänta det. Emellertid är det säkrare att jag reser i morgon; ty min längtan efter hemmet och de personer som äro mig kära, är så stor att den ej tillåter mig att invänta en annan lägenhet, i fall den dröjer, om den än vore bättre.» — »Du är säkert gift i ditt hemland, sade Zoraida, och det är därför du längtar tillbaka till din hustru.» — »Jag är ej gift svarade ja; men jag har gifvit mitt ord att gifta mig, så snart jag kommer dit.» — »Och är hon vacker, denna damen som du gifvit ditt ord?» sade Zoraida. — »Hon är så vacker, svarade jag, att, om jag skall prisa henne och säga dig sanningen, liknar hon mycket dig.»
Häråt skrattade hennas fader rätt hjärtligt och sade: »Vid Alláh, du kristne! då bör hon vara mycket vacker, om hon är lik min dotter, hvilken är den skönaste i hela landet; och tror du det icke, så se noga på henne, och du skall finna att det är som jag säger dig.»
Under största delen af detta samtal tjänade oss Zoraidas fader till tolk såsom mera språkkunnig; ty, ehuru hon talade det blandepråk hvilket, såsom ofvan är nämndt, brukas därstädes, uttryckte hon dock sin mening mera genom tecken än med ord.
Medan vi språkade om detta och mycket annat, kom en mor springande och sade och ropade med hög röst, att fyra turkar hade hoppat öfver trädgårdens inhägnad eller mur och gingo och plockade af frukten, fastän den ej var mogen. Gubben vardt förskräckt, och Zoraida äfven, ty morerna hafva allmänneligen en nästan medfödd fruktan för turkarna, isynnerhet för soldaterna, hvilka äro så öfvermodiga och hafva så stor makt öfver morerna, som äro dem underdåniga, att de behandla dem värre än om de vore deras slafvar. Zoraidas fader sade alltså till henne: »Min flicka, gå in i huset och stäng väl till om dig, medan jag går och talar med de här hundarna; och du kristen, sök dina örter och gå i frid, och må Alláh lyckligt föra dig hem till ditt land!»
Jag bugade mig, och han gick att taga reda på turkarna och lämnade mig ensam med Zoraida, som i början låtsade vilja gå dit hennes fader hade befallt henne; men knappt var han bortskymd af trädgårdens trän, då hon vände sig till mig och, med ögonen fulla af tårar, sade: »Atamejí, kristen, atamejí?» hvilket betyder detsamma som: Reser du, kristen, reser
