164
till fönstret, urskilde genast att alla som befunno sig där voro kristna, och började att väldigt och öfverljudt skrika på arabiska: »Kristna, kristna! röfvare, röfvare!» Dessa rop försatte oss alla i den största fruktan och bestörtning; men, när renegaten såg i hvilken fara vi voro och huru angeläget det var för honom att lyckligt utföra företaget, innan man upptäckt honom, skyndade han hastigt upp till Hadjí Murád, och tillsammans med honom några af oss andra. Själf vågade jag ej lämna Zoraida, som vanmäktig hade sjunkit i mina armar.
Kort och godt, de som hade gått upp till honom uträttade sin sak så bra, att de i en handvändning kommo ned med Hadjí Muród; de hade bundit hans händer och stoppat i munnen på honom en näsduk, som icke tillät honom att gifva ett ljud ifrån sig, och de hotade honom att, om han försökte att tala, skulle det kosta hans lif. När hans dotter varseblef honom, skylde hon sina ögon för att icke se honom, och fadern vardt förfärad, emedan han ej visste huru godvilligt hon lämnat sig i våra händer. Men, som fötterna just då voro nödvändigare än allt annat, stego vi skyndsamt ombord på fartyget, där de kvarblifna väntade oss, rädda för att någon olycka tillstött.
Två timmar af natten torde knappt hafva förflutit, när vi redan alla voro ombord, och då befriade man Zoraidas fader från banden om händerna och duken i munnen; men renegaten tillsade honom ännu en gång att ej tala ett enda ord, ty då skulle man taga lifvet af honom. Då han fick se sin dotter där tillstädes, började han sucka jämmerligen, isynnerhet när han såg mig hålla henne så innerligt i famn och att hon, utan att värja sig, klaga eller sträfva emot, förhöll sig helt lugn; men han teg dock, på det renegatens många hotelser ej skulle sättas i verket. När nu Zoraida såg sig väl ombord och att vi ämnade lägga ut årorna, och när hon jämväl såg sin fader där, jämte de andra fängslade morerna, sade hon åt renegaten att bedja mig visa henne den ynnesten att lösa morernas band och försätta hennes far i frihet, ty hon skulle förr kasta sig i hafvet än inför sina ögon och för sin skull se en fader, som älskat henne så högt, bortföras fången. Renegaten sade mig det, och jag svarade att jag icke hade något däremot; men han invände att det icke ginge an, därför att, om man lämnade dem kvar där, skulle de genast skrika ihop hela nejden och göra alarm i staden och föranleda att man skulle förfölja oss med några lätta fregatter och afskära oss flykten både till lands och sjös, så att vi ej kunde undkomma; hvad