i detta tillstånd som den, hvilken kommer från mörker till ljus, från död till lif, och från afgrundskval till himlens härlighet.»
— »Min dotter, är det sant hvad han säger?» sade moren.
— »Så är det», svarade Zoraida.
— »Således, återtog gubben, är du dåverkligen kristen och den, som bragt din fader i hans fiender våld?»
Därtill svarade Zoraida: »Kristen, det är jag; men icke är det jag som bragt dig i detta läge, ty aldrig gick min traktan ut på att låta dig tillfogas eller själf tillfoga dig något ondt[1], utan blott på att skaffa mig godt.»
— »Och hvad är det för godt du har skaffat dig, min dotter?»
»Därom, svarade hon, må du spörja Lela Marién, ty hon kan säga dig det bättre än jag.»
Knappt hade moren hört detta, då han med otrolig vighet kastade sig hufvudstupa i hafvet, där han utan tvifvel skulle hafva drunknat, om ej hans stora, vida kläder en stund hållit honom uppe öfver vattnet. Zoraida skrek att man skulle draga upp honom; vi skyndade därför alla till hjälp, fingo tag i kaftanen och drogo upp honom halfkväfd och medvetslös, hvarvid Zoraida greps af sådan smärta, att hon grät öfver honom så ömt och sorgset, som om han redan varit död. Vi vände honom med ansiktet nedåt, han gaf mycket vatten ifrån sig, och efter två timmar kom han åter till sans.
Under tiden hade vinden slagit om; vi måste åter hålla mot kusten och ro af alla krafter för att icke ränna upp på land. Men vår lycka fogade det så att vi uppnådde en bukt, som bildas längs en udde eller näs, hvilket af morerna kallas Cava rumia, d. v. s. på vårt språk den leda kristinnans udde, ty det går: en sägen hos morerna att på den platsen ligger la Cava begrafven, för hvars skull Spanien gick förloradt, och Cava betyder på deras språk en led kvinna, och rumia en kristinna.[2] Ja, man anser det för ett dåligt förebud att behöfva ankra där, när nöden tvingar dem därtill, ty annars göra de det aldrig. För oss var det emellertid icke någon led kvinnas nödhamn, utan en säker hamn till vår räddning, så våldsamt som hafvet då var. Vi utsatte våra skildtvakter på land, men släppte aldrig årorna ur händerna; vi åto af det, som renegaten hade anskaffat, och anropade af hela vårt hjärta Gud och den Heliga Jungfrun att de måtto hjälpa och beskydda oss, på det att vi måtte få ett lyckligt slut till en så gynnsam början.
- ↑ Vanligen öfversättes detta ställe: »jag har aldrig önskat öfvergifva dig eller tillfoga dig något ondt». Detta kan dock icke hafva varit Zoraidas mening, ty hon hade ju hela tiden varit i hemligt förstånd med de kristna om att åtfölja dem till deras land; det har därför synts rimligare att tolka texten enligt Hartzenbusch’s förslag, så att dejarte = dejar hacerte, och det är till och med mycket möjligt att det senare ordet blott af förseelse blifvit utelämnadt, då det återkommer strax efter. Den ursprungliga lydelsen skulle då hafva varit: Nunca mi deséo se extendió á dejar hacerte, ni hacerte mal.
- ↑ I fråga om uddens namn och dess betydelse har Cervantes oriktiga uppgifter, sannolikt förledd genom ett hos spanska sjömän ganska allmänt gängse missförstånd. Redan när han skref denna förra del af sin D. Quijote, hade han emellertid kunnat få upplysning om verkliga förhållandet af D. Luis del Mármol Carvajal, som i sin Descripción general de Africa (tre delar, 1573—99) omtalar, att uddens rätta namn är Kobor rumia eller Keber rumia, d. ä. den romerska grafvården efter ruinerna af en dylik, som finnas därstädes. — Om la Cava har blifvit taladt i 227:e kapitlets not 3. Om själfva det afgörande slaget vid Jerez de la Frontera (711), där Spanien föll i morernas våld, berättar ärkebiskopen i Toledo, Rodrigo Jiménez de Rada i följande ordalag: »Enligt Goternas plägsed förde man konung Rodrigo på en elfenbensvagn förspänd med fyra mulor, och var konungen klädd i sina praktkläder och hade sin guldkrona på hufvudet. Striden börjades och dagligen i åtta dagar från söndag till söndag, så att af araberna väl 15 tusen stupade; men för våra synders skull genombröto morerna konung Rodrigos slagordning genom Julians bemödande och de kristnas, som voro med honom. De kristna började att fly söndagen den femte före idus i månaden Xavel af arabernas 83:dje år, och efter spanska tidräkningen år 752. De, som hade eröfrat Asien och Europa, vordo på en dag besegrade af morerna! Men konung Rodrigo kämpade ändock mycket bra och försvarade sig det bästa han kunde; till slut vardt han öfvervunnen, han själf och de som voro med honom, och somliga gjordes till fångar, andra stupade, andra undkommo. Emellertid visste man ej hvad som blifvit af konung Rodrigo, mera än att man funnit hans konungadräkt och hans sandaler och hans krona och hans häst Ovella i ett kärr nära en flod; men i sinom tid påträffade man i Viséo, en stad i Portugal, en graf, hvars inskrift lydde: »Här hvilar konung Rodrigo, goternas siste konung.» Och sådant vardt slutet på konung Rodrigos lystenhet och lefnadsöden och på grefve Julians vrede och grymma hämnd, han som var en mandråpare mot Gud och människor och som förrådde och förstörde landet och den kristna tron. Förbannadt och afskydt vare hans namn för alltid!»
