16
»Men, som man brukar säga, att en olycka kommer aldrig ensam och att slutet på en olycka vanligen är början till en ännu större, så gick det också mig. Ty så snart min gode tjänare, som dittills varit trogen och pålitlig, säg mig i denna ödsliga trakt, ville han, eggad snarare af sin egen skurkaktighet än af min skönhet, begagna sig af detta tillfälle som i hans tycke dessa ödemarker erbjödo honom, och med ringa blygsel och än mindre fruktan för Gud eller aktning för mig förföljde han mig med kärleksförklaringar; och, när han såg att jag bemötte hans fräcka förslager med passande och strängt tillrättavisande ord, lämnade han åsido bönerna, med hvilka han i början velat försöka sig, och begynte att bruka våld. Men en rättvis himmel, som sällan eller aldrig underlåter att se till och understödja redliga afsikter, bistod äfven mina, så att jag med mina små krafter och med ringa ansträngning vräkte honom utför en brant, där jag lät honom ligga, jag vet ej om lefvande eller död; och med större skyndsamhet än förskräckelsen och mitt utmattade tillstånd tycktes medgifva, begaf jag mig därpå längre in bland dessa berg, utan att hysa någon annan tanke eller plan än att hålla mig gömd här och sålunda undkomma min fader och dem, som på hans vägnar efterspanade mig.»
»Jag vet ej huru många månader det är, sedan jag för sådant ändamål beträdde denna trakt, där jag anträffade en boskapsägare, hvilken tog mig med som sin tjänare till en by, belägen i det innersta af dessa berg; honom har jag tjänat som herdegosse hela tiden och bjudit till att alltid hållas ute på marken för att skyla detta hår, som nu så oförmodadt har röjt mig för eder. Men allt mitt bemödande och all min omsorg var och blef förgäfves, ty min husbonde kom underfund med att jag icke var någon man, och då föddes hos honom samma onda tanke som hos min tjänare. Men, som lyckan icke alltid jämte vedermödorna äfven sänder medlen att bli dem kvitt, fann jag ingen brant eller afgrund för att förhjälpa min herre på samma gång från lifvet och från kärleksbesvären, såsom jag förut hade funnit för min tjänare; och därför ansåg jag det som ett mindre ondt att gå ifrån honom och ånyo gömma mig i dessa vildmarker än att mot honom pröfva mina krafter eller mina afvisande föreställningar.»
Så tog jag om igen min tillflykt till mitt gömställe för att söka en plats, där jag ostörd kunde med suckar och tårar anropa Himlen att förbarma sig öfver min olycka och gifva mig kraft samt förläna mig hjälp att komma därur, eller också
