Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
169

fader, som på denna öde strand skall lämna lifvet, om du lämnar honom.»

Allt detta hörde Zoraida, och allt kände hon djupt och gret däröfver och kunde ej säga eller svara honom ett ord annat än detta: »Alláh gifve, min fader, att Lela Marien, som har varit orsaken till att jag är kristen, må trösta dig i din bedröfvelse! Alláh vet väl att jag ej kunnat handla annorlunda än jag gjort, och att dessa kristna ej hafva min egen vilja att tacka för något[1]; ty, äfven om jag hade velat icke fara med dem, utan stanna hemma, hade det varit mig omöjligt, så trängtade min själ att verkställa denna gärning, hvilken tyckes mig lika god som den förefaller dig, älskade fader, ond.»

När Zoraida sade detta, kunde hennes fader icke längre höra henne, ej heller vi se honom. Jag intalade henne därför tröst, och vi ägnade allesamman vår uppmärksamhet åt resan, som lättades för oss af en tjänlig vind, så att vi höllo för alldeles säkert att vi följande dags morgon skulle finna oss på Spaniens kust.

Men, som lyckan sällan eller aldrig kommer ren och oblandad, utan att åtföljas eller efterföljas af något ondt, som stör eller oroar den, så fogade vårt öde eller törhända de förbannelser moren utslungat öfver sin dotter, — och som alltid böra fruktas, från hvilken fader de än må komma; — det fogade, säger jag, så att, när vi redan voro ute i öppen sjö och ungefär tre timmar af natten förflutit och vi ilade framåt med svällande segel och upplagda åror, ty den gynnsamma vinden besparade oss mödan att bruka dem, fingo vi i det klara månskenet sikte på en koff[2] nära inpå oss, hvilken med alla segel tillsatta och rodret lagdt något i lovart kom strykande tvärsför oss, och det så nära att vi måste taga in seglen för att icke stöta ihop, och de å sin sida föllo undan af alla krafter för att lämna oss utrymme att komma förbi. De hade ställt upp sig vid fartygets bordläggning för att fråga oss, hvilka vi voro, hvart vi ämnade oss och hvarifrån vi kommo; men, enär de frågade oss detta på franska, sade vår renegat: »Ingon får svara, ty dessa äro utan tvifvel franska sjöröfvare, som hålla till godo med hvad som helst till byte.»

På grund af denna varning svarade ingen ett ord; men knappt hade vi kommit ett litet stycke framåt och koffen redan fått förlig vind, när man plötsligt därifrån aflossade två kanoner, hvilka, som det visade sig, båda voro laddade med kedjekulor, ty det ena skottet afslog vår mast och vräkte den jämte seglet i sjön, och, då de i samma ögonblick lossade det

  1. I spanska texten står: que estos cristianos nada deben á mi voluntad, hvilket i 1857 års svenska öfversättning (af A. L.) återgifves med: »att dessa kristna ej öfvertalat mig därtill», samt af Braunfels med: »dass diese Christen meinem guten Willen nichts zu danken haben.» Stället är kinkigt nog och svårt att förlika med hvad man förut erfarit om, huru de kristna verkligen hade Zoraida att tacka för välvilligt och rikligt understöd af penningar; en utväg är den, som nu försökts genom att låta Zoraida säga att hon gjort hvad hon gjort icke af egen fri vilja, utan ensamt af själens trängtan att blifva kristen, som behärskat hela hennes väsen och kommit henne att handla utan all annan beräkning.
  2. En koff förklaras i Dalins Svenska Handordbok såsom ’ett rundgattadt, galeastackladt fartyg’ och tyckes således motsvara originalets bajel redondo; men det bör dock anmärkas, att Spanska Akademien i en not till detta ställe i sin fjärde upplaga af D. Quijote säger det vara ett fartyg med fyrkantigt segel, till skillnad från dem med trekantiga eller latinsegel.