och städernas säkerhet. Detta var de här i texten nämnda strandridarna, som existerade ända till dess under konung Karl III (1759—1788) fördrag med de nordafrikanska sjöröfvarstaterna gjorde slut på det gamla oroliga tillståndet och den därmed förenade fruktan för öfverfall. Sverige betalade i långa tider en årlig afgäld, för att dess köpmansfartyg skulle få segla i fred på Medelhafvet, och denna skatt upphörde först under konung Karl XIV Johans regering.
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Hvilket handlar om det, som ytterligare tilldrog sig på värdshuset samt om många andra läsvärda saker.
Efter dessa ord tystnade slafven, och D. Fernando sade till honom: »Det sätt, hvarpå ni, herr kapten, har berättat denna märkvärdiga historia, har i sanning varit sådant, att det motsvarar det ovanliga och besynnerliga i själfva tilldragelsen: allt är främmande och märkvärdigt och fullt af tillstötar, som sätta åhöraren i förundran och spänning, och det nöje vi erfarit af att lyssna till eder är så stort att, äfven om morgondagen anträffade oss upptagna af samma berättelse, skulle det ändock fägna oss att få höra den på nytt.»
När han sagt detta, erbjödo sig kyrkoherden[1] och alla de öfriga att i allt hvad som vore dem möjligt stå honom till tjänst, och de gjorde det i så vänliga och uppriktiga ordalag, att kaptenen fann sig högst förnöjd öfver deras välvilliga stämning. Särskildt erbjöd honom D. Fernando att, om kaptenen ville resa hem med honom, skulle han styra om att hans bror markisen stode fadder vid Zoraidas dop, och han själf för sin del skulle sörja för honom så, att han kunde komma hem i sitt land på ett så värdigt och anständigt sätt, som höfdes hans person. För allt detta tackade slafven på det förbindligaste, men ville icke mottaga något af hans ädelmodiga anbud.
Härunder inbröt redan natten, och, just som det mörknade, anlände till värdshuset en vagn, åtföljd af några män till häst. De begärde härbärge, hvarpå värdinnan svarade att
- ↑ I alla tre originalupplagorna står det D. Antonio; men någon person med detta namn fanns ej då i detta sällskap, som lyssnat till slafvens berättelse. Här föreligger således säkerligen ett skrif- eller tryckfel. I 1607 års Bruxelles-upplaga rättades det till Cardenio, hvilket sedermera blifvit den vanliga läsarten; men Ramón Máinez har föredragit el cura, af det goda skäl, att i 38:e kapitlet (sid. 133 här ofvan) kyrkoherden uttryckligen nämnes såsom den, hvilken beder slafven om fortsättningen af hans historia; »kyrkoherden och alla de andra» heter det där och då är det riktigast att det heter så äfven här, och ej Antonio eller Cardenio.
