Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

190

som nu måste ha brådt med att sadla dina fålar för att komma tidigt ut och framträda att skåda min härskarinna! så fort du får se henne, beder jag dig att hälsa henne från mig; men akta dig att du icke, när du ser och hälsar henne, kysser henne i ansiktet, ty jag skall blifva mera svartsjuk på dig än du var på den lättfotade otacksamma, som kom dig att svettas och springa så mycket på de Tessaliska slätterna eller på Penei stränder, ty jag minnes ej riktigt hvar du då i din svartsjuka och kärlekslust lopp omkring.»[1]

Så långt hade D. Quijote hunnit i sina klagande utgjutelser, när värdshusvärdens dotter började tillropa honom ett pst! pst! och sade: »Ärade herre, täckes Ers Nåd komma litet närmare, om ni vill vara så god.»

Vid dessa tecken och ord vände D. Quijote på hufvudet och märkte vid månens sken, hvilken då var i sin fulla klarhet, huru man kallade på honom från gluggen, som för honom tycktes vara ett fönster, och det ändå med förgylld galler, såsom det höfves så präktiga borgar, som han inbillade sig att värdshuset var. Och strax på ögonblicket kom det för honom i hans galna fantasi, att om igen liksom förra gånger den däjeliga fröknen, borgfruns dotter, betagen af kärlek til honom, åter ville yppa för honom sin ömma låga, och i denna tanke samt för att icke visa sig ohöfvisk och otacksam, lät han Rocinante göra helt om, red fram till gluggen, och, när han fick se de båda flickorna, talade han sålunda: »Det ömmar mig om eder, däjeliga fröken, att I hafven vändt edra kärliga tankar åt ett håll, där det icke är tillstadt att besvara dem i enlighet med hvad eder höga förträfflighet och behaglighet förtjäna, för hvilket I dock icke bören gifva denne jämmerfulla vandrande riddare skulden, ity att kärleken hafver gjort det för honom omöjligt att antvarda sin vilja åt någon annan än åt henne, hvilken, i samma stund hans ögon henne skådade, han gjorde till sitt hjärtas allbjudande härskarinna. Hållen mig ursakad, ädla fröken, vänden åter till edert gemak och tvingen mig icke, genom ett tydligare uppenbarande af eder hug, att visa mig ännu otacknämligare. Men om I hos mig finnen något annat, hvarmed jag kan ställa till freds den älskog I till mig hysen, därest det icke är verklig kärlek, så bedjen mig fritt därom, ty jag svärjer eder vid denna nu från varande ljufveliga fienden min att på ögonblicket förskaffa eder det, om I så båden mig om en löck af Medusas hår, de där alla voro huggormar, eller ock om själfva solstrålarna innelykta i en flaska.»[2]

  1. Solguden Apollo förföljde Daphne, och detta skedde visserligen på den tessaliska slätten, men därjämte på Penei stränder, ty denna flod ligger i Tessalien. D. Quijote hade således icke behöft vara tveksam.
  2. Den något älderdomliga prägel i ord och vändningar, som man i öfversättningen sökt gifva detta D. Quijotes anförande, står i full öfverensstämmelse med hvad Cervantes själf gjort för den spanska texten.