Hoppa till innehållet

Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

196

hafver blifvit rättsligen förtrollad, honom, så vidt min nådiga prinsessa Micomicóna gifver mig tillstånd därtill, honom förklarar jag för ljugare, fordrar honom tillrätta och utmanar honom till envig.»

De nykomna resandena vordo mycket förundrade öfver D. Quijotes ord; men värden tog dem snart ur deras förundran, i det han sade dem hvem D. Quijote var och att man ej behöfde bry sig om honom, enär han vore från förståndet. De sporde värden om möjligen till det värdshuset hade kommit en gosse af ungefär femton års ålder, klädd som mulåsnedräng och med de och de kännetecknen; och därvid uppgåfvo de just dem, som passade in på doña Klaras älskare. Värden svarade att i värdshuset var så mycket folk, att han ej kommit att få syn på den de frågade efter; men i detsamma fick en af dem se den vagn, i hvilken lagmannen anländt, och sade: »Här måste han säkert vara, ty detta är den vagn som han påstås följa; låt en af oss stanna vid porten och de andra gå in och söka honom, ja det vore till och med bra om en af oss ginge rundt omkring hela värdshuset, så att han ej komme undan öfver gårdsmuren.» — »Så skall det ske», svarade en af dem. Två gingo så in, en stannade vid porten, och den fjärde gick rundt omkring huset. Värden såg på allt detta och kunde ej begripa hvarför dessa åtgärder vidtogos, ehuru han nog trodde att de sökte den ynglingen, hvilkens signalement de hade uppgifvit.

Nu hade det blifvit full dager, och så väl därför som för det oväsen D. Quijote tillställt voro alla vakna och i färd med att stiga upp, i främsta rummet doña Klara och Dorotea, ty de båda hade sofvit illa under natten, den ena af oro att veta sin älskare så nära, och den andra af nyfikenhet att få se honom. D. Quijote, som märkte att ingen af de fyra resandena brydde sig om honom eller svarade på hans utmaning, var utom sig och rasade af harm och förargelse; och, hade han i sina ridderskapsstadgar funnit att en vandrande riddare lofligen kunde företaga och inlåta sig på ett annat nytt äfventyr, sedan han gifvit sitt ord och löfte att icke göra det förr, än han bragt till slut det som han redan åtagit sig, så skulle han hafva gifvit sig i kast med dem alla och tvingat dem att mot deras vilja svara. Men, enär han tyckte att det ej vore lämpligt eller rätt anstode honom att begynna ett nytt företag, tills han insatt Micomicóna i sitt rike, måste han tiga och hålla sig stilla, i afbidan att få se hvad de resande åtgärder ginge ut på.