kan icke säga eder annat än att, från den stund Himlen tillät och vårt grannskap gjorde det möjligt att jag fick skåda fröken doña Klara, er dotter och min härskarinna, från den stunden tog jag henne till mitt hjärtas utvalda, och, om eder vilja, ni min sanne herre och fader! ej förhindrar det, skall hon redan i dag blifva min maka. För hennes skull lämnade jag min faders hus, och för hennes skull iklädde jag mig denna dräkt, i afsikt att följa henne hvart det så måtte bära, liksom pilen tar sin riktning efter målet, och sjömannen efter nordstjärnan. Hon vet ej mera om mina önskningar än hvad hon kunnat förstå af de tårar hon några gånger på afstånd sett mina ögon gjuta. Ni känner ju, señor, mina föräldrars rikedom och adel och att jag är deras ende arfvinge; om ni tycker att detta är grunder nog för att kunna våga att göra mig i allo lycklig, så tag mig genast till eder son; och, om min fader, ledd af andra afsikter, ej finner behag i denna skatt som jag vetat uppsöka åt mig, så har tiden större makt att omgöra och ändra tingen än hvad människors vilja har.»
När han sagt detta, tystnade den förälskade ynglingen, och lagmannen stod villrådig, förlägen och förundrad dels öfver att hafva hört på hvilket förståndigt sätt D. Luís för honom yppat sin afsikt, dels öfver att se sig själf i ett sådant läge att han ej visste, hvilket beslut han kunde fatta i en så plötsligt påkommen och oväntad angelägenhet. Så gaf han honom då intet annat svar än att han skulle lugna sig så länge och uppehålla sina tjänare, så att de ej toge honom tillbaka samma dag, utan man kunde få tid att öfverväga hvad som vore bäst för alla. D. Luis kysste häftigt lagmannens händer, ja badade dem med sina tårar, så att han kunnat röra ett hjärta af sten, och än mera lagmannens, hvilken såsom en förståndig man redan hade insett huru bra det ifrågavarande giftermålet passade för hans dotter; han ville dock, om det vore möjligt, verkställa det med samtycke af D. Luis’ fader, som, efter hvad han visste, ämnade skaffa sin son inträde bland högadeln.[1]
Under mellantiden hade gästerna blifvit sams med värden, ty genom öfvertalning och goda ord å D. Quijotes sida, mera än genom hotelser, hade de betalat honom hvad han fordrade, och D. Luis’ tjänare stodo och afvaktade utgången af samtalet med lagmannen och sin herres beslut, när hin onde, som aldrig sofver, ställde så till att just i samma ögonblick den barberaren anlände till värdshuset, från hvilken D. Quijote hade tagit Mambrinos hjälm, och Sancho Panza åsne-
- ↑ I originalet står: pretendia hacer de título á su hijo = ämnade göra sin son till título, nämligen de Castilla, hvarom se not 2 till 16:de kapitlet.
