den andre på ett annat, så att D. Quijote måtte taga dem för andra människor än dem han sett där på borgen. När detta var gjordt, smögo de sig under djupaste tystnad in dit, där han låg sofvande och hvilade ut sig efter de utståndna dusterna. De närmade sig honom, som slumrade trygg och fri från fruktan för en sådan händelse, och, gripande säkert tag i honom bundo de honom till händer och fötter så väl att, när han spratt upp ur sin sömn, han ej kunde röra sig eller göra annat än häpna och förvånas öfver att se framför sig så besynnerliga markattansikten; och strax föll han på det som hans ständigt verksamma och vanvetliga fantasi frammanade för honom, i det han trodde att alla dessa gestalter voro spöken i den förtrollade borgen, liksom att han själf otvifvelaktigt vore förtrollad, efter han icke kunde röra sig eller försvara sig, — alltsammans precis så som kyrkoherden, denna tillställnings upphofsman, hade tänkt att det skulle gå.
Sancho var af alla de närvarande den ende som behållit både sitt riktiga förstånd och sitt riktiga utseende; och, ehuru bra litet fattades för honom att ha samma sjuka som sin herre, kände han dock igen hvilka alla dessa utspökade gestalter voro; men han dristade icke att öppna munnen, tills han finge se, hur denna hans herres öfverrumpling och tillfångatagande skulle aflöpa. Äfven denne talade icke ett ord, utan afvaktade uppmärksamt utgången af den olyckliga händelsen, och utgången vardt den att man bar fram buren, inspärrade honom däri och tillspikade läktena så starkt, att de icke kunde lösryckas i första taget. Sedan togo de den på axlarna, och, när de lämnade rummet, hördes en grof röst, så anskrämlig som barberaren — icke han med åsnesadeln, utan den andre — kunde åstadkomma, och hvilken sade: »O riddare af den Sorgliga Skepnaden! Ej må du låta den fångenskap, hvari du nu dväljes, bekymra dig; ty så måste det vara för att få ett skyndsammare slut på det äfventyr, till hvilket ditt stora mod drifvit dig, och detsamma skall fullbordas, när det vilda Manchalejonet delar läger med den hvita dufvan från Toboso, efter det båda böjt sina stolta nackar under det milda äktenskapliga oket, af hvilken oerhörda förening skola till världens ljus framkomma de tappra lejonungar, som skola likna sin dråpelige fader i hans skarpa klor. Och detta skall ske innan den flyende nymfens förföljare under sitt snabba och naturenliga lopp två gånger besökt de strålande stjärnbilderna.[1] Och du, o ädlaste och lydigaste vapendragare, som någonsin burit svärd vid bältet, skägg på hakan och lukt i näsan! ej må du förfäras
- ↑ Den flyende nymfens förföljare är solguden Apollo, nymfen är Dafne (jämf. sid. 193 not. 4), och den dunkla profetians mening är, att de förutspådda händelserna skola inträffa inom två år.
