234
plan eller konst och regler hvarefter de kunde rätta sig och göra sig namnkunniga i prosa, liksom den grekiska och latinska poesiens båda främsta skalder äro det i vers.»
— »Jag för min del, menade dombherren, har åtminstone, känt en viss frestelse att skrifva en riddareroman och därvid iakttaga alla de stycken jag nyss uppgifvit; och, om jag skall bekänna sanningen, har jag mera än hundra blad färdigskrifna, och, för att utröna om de motsvarade min egen uppskattning, har jag meddelat dem åt personer som lidelsefullt älska detta slags läsning, så väl åt lärda och förståndiga som äfven åt okunniga och obildade, hvilka blott hafva sinne för nöjet att höra orimligheter, och af dem alla bar jag fått ett smickrande bifall. Men det oaktadt har jag icke velat fortfara, emedan jag dels tycker mig göra något som är främmande för mitt ämbete, dels märker att det finnes flera enfaldiga än kloka och, ehuruväl det är bättre att berömmas af de få sakförståndiga än hånas af de många tokarna, gitter jag ej underkasta mig den själfkloka hopens orediga omdöme, hvilken just är den som mest läser slika böcker. Men hvad som egentligen gjorde att jag lade arbetet ifrån mig, ja alldeles slog ur hågen att afsluta det, var en betraktelse som jag anställde för mig själf och den jag hämtat ur de teaterpjäser, som nu för tiden uppföras. Jag resonerade nämligen som så: om dessa stycken, som nu uppföras, så väl de uppdiktade som de historiska, alla eller till största delen, äro erkändt skräp och hvarken hafva början eller slut, men den stora hopen ändock hör dem med nöje samt gillar och bifaller dem som goda, ehuru de äro så långt från att vara det, och om författarna, som skrifva dem, och skådespelarna, som gifva dem, säga att sådana måste de vara, ty så och ej annorlunda vill hopen ha dem, och att pjäser, som ha en plan och utveckla handlingen såsom konsten kräfver, duga bara för tre fyra kännare som begripa dem, medan alla de andra ingenting förstå af deras konstvärde, samt att följaktligen författare och skådespelare finna sig bättre af att förtjäna dagligt bröd med de många än ära med de få; så skall det gå äfven min bok på samma vis, efter det jag studerat i sju lång och i tu lång för att följa de ifrågavarande föreskrifterna, och jag blir som skräddarn på hörnet, som sydde för intet och släppte till tråden![1]. Och fastän jag emellanåt försökt att öfvertyga skådespelarna att det är ett misstag af dem att hylla den mening de hylla, och att de skola locka mera folk och vinna större rykte genom all spela pjäser som följa konstens regler än med de pjollriga jag
- ↑ El sastre del cantillo, que cosia de balde y ponia el hilo är den fullständiga lydelsen af detta gamla ordspråk, som återfinnes redan hos markisen af Santillana († 1458). I stället för cantillo förekommer stundom campillo, hvilket då fattas som nomen proprium, men sannolikt endast är en labialiserad biform af det förra (jämf. stammarna πεντ- och πεμπ- i de grekiska πεντήχοντα och πέμπε) hvilken kommit i bruk sedan cantillo icke längre begreps med annan betydelse än den af en liten sten, som icke passar här; ursprungligen betydde det emellertid gathörn, och att det just är denna betydelse, som i detta ordspråk är den riktiga, framgår tillräckligt tydligt däraf, att i den hundra år yngre ordspråkssamlingen af Pedro Valles (1549) förekommer jämte cantillo äfven varianten encrucijada; som betyder ett ställe där två vägar eller gator korsa hvarandra.
