dan som helst. Därtill skulle Jag för min del svara, att samma mål skulle vinnas ojämförligt mycket bättre med goda pjäser än med icke så beskaffade; efter att hafva åhört ett konstnärligt och väl hopkommet stycke skulle teaterbesökaren gå därifrån glädtigt stämd af skämten, upplyst genom de santskildrade förhållandena, förundrad genom händelserna, klok af de förnuftiga omdömena, varnad af ränkerna, vis af exemplen förbittrad mot lasten och svärmande för dygden. Alla dessa sinnesrörelser skall nämligen ett godt stycke väcka i åhörarens själ, hur obildad och känslolös han än må vara; och det är den omöjligaste af omöjligheter att en pjäs, som besitter alla dessa egenskaper, icke skall roa och underhålla, uppbygga och behaga mycket mera än en som saknar dem, såsom ju de flesta, som nu vanligtvis spelas, sakna dem. Och skalderna som skrifva dem, råda icke för detta, ty det finnes några bland dem, som mycket väl inse hvari de fela och till punkt och pricka veta hvad de böra göra; men, då teaterpjäserna hafva blifvit en vara som köpes och säljes, säga de, och det med rätta, att skådespelarna ej skulle köpa dem af författarna, om de icke vore af nämnda slag, och så bjuder skalden till att jämka sig efter det skådespelaren, som skall betala honom hans arbete, begär af honom. Och att det verkligen går till på detta vis kan man se af de många, ja otaliga dramer, dem en af våra snillrikaste skalder författat med sådant behag och så mycken munterhet, i så smakfulla verser, med så godt innehåll och så kärnfulla yttranden, kort sagdt, med sådant välde öfver språket och en sådan stilens adel, att hela världen är full af hans rykte; men, emedan han velat lämpa sig efter skådespelarnas smak, hafva icke alla hunnit, ehuru visserligen åtskilliga gjort det, till den höjd af fullkomlighet som de kräfva[1]. Andra skrifva sina stycken så tanklöst att, sedan de blifvit uppförda, de spelande se sig nödsakade att taga till flykten och begifva sig bort, af fruktan för att varda bestraffade, såsom de ofta blifvit, därför att de på scenen framställt saker som varit anstötliga för vissa regerande furstar och sårat några adelsätters ära[2]. Alla dessa olägenheter, och ännu många flera, dem jag icke nämner, skulle upphöra, om i hufvudstaden funnes en insiktsfull och klok man, som granskade alla stycken innan de uppfördes, icke blott dem som spelades i hufvudstaden, utan alla som man önskade gifva i hela Spanien, och om sedan ingen borgmästare tilläte en pjäs att uppföras i sin stad utan hans med namn och sigill försedda tilltåndsbevis. På det viset skulle skådespelarna låta sig ange-
- ↑ Allt detta syftar direkt på Lope de Vega, som själf alldeleg oförbehållsamt uttalat sig i den af Cervantes angifna riktningen. Att Braunfels låter förstå, Lope icke skulle hafva menat så allvarligt med sina yttranden, kan väl ändock knappast antagas, då han ju vi vid flerfaldiga tillfällen äfven häfdat sina ord i gärning genom att fullt medvetet skatta åt publikens dåliga smak. Och i ett bref af den 4 Augusti 1604 skrifver han till en vän: »Om på din ort somliga knota öfver mina dramer, troende att jag skrifver dem på grund af öfvertygelse, så tag dem ur deras villfarelse och säg dem, att jag skrifver för pengar».
- ↑ Att detta verkligen inträffat, lider väl ej något tvifvel, då Cervantes uttyckligen uppgifver det; men man har hittills ej kunnat uppvisa de enskilda fallen.
