248
vara osanna de äfventyr och utmaningar, som de tappra Spaniorerna Pedro Barba och Gutierre Quijada[1], från hvilken sistnämnde jag härstammar i rätt nedstigande led på svärdslinien, bestodo i Burgund och i hvilka de besegrade grefve St. Pauls söner. Då må man likaledes förneka att D. Fernando de Guevara[2] begaf sig på äfventyr till Tyskland, där han kämpade mot junker Georg, en riddare i hertigens af Österrike hof. Må man då också säga att det var bara uppdiktade historier med Suero de Quiñones’ duster i den ärofulla vapenleken[3], med den ädle herren Luís de Falces’ förfäktande af sitt valspråk[4] mot den kastilianske riddaren D. Gonzalo de Guzmán, och med så många andra hjältedåd, som hafva utförts af kristliga riddare i spanska och främmande länder och som äro så trovärdiga och sanna att — jag säger det än en gång — den som ville förneka dem skulle sakna människoförstånd och sundt förnuft.»
Domherren förvånades storligen, när han hörde denna blandning som D. Quijote gjorde af sant och osant, och såg huru väl han kände till allt som angick och vidkom hans vandrande ridderskaps förhållanden. Han svarade honom därför: »Jag kan visst icke neka, herr D. Quijote, att ju något är sant af hvad Ers Nåd har sagt, särskildt i det som beträffar de spanska vandrande riddarne, och likaså vill jag medgifva att det funnits tolf pärer af Frankrike; men jag kan ej tro att de uträttat alla de ting som ärkebiskop Turpin[5] skrifver om dem. Sanna förhållandet är att de voro riddare som invaldes af de franska konungarna och dem man kallade pärer, emedan de alla voro jämngoda i mod, i börd och tapperhet, och, om de icke voro det, var det åtminstone meningen att de skulle vara det. De bildade alltså ett slags orden ungefär som de nu brukliga Santiago- och Calatravaordnarna[6], vid hvilka det förutsättes att de som ägna sig åt dem skola vara eller böra vara tappra och modiga riddare af god börd; och, liksom man nu för tiden säger riddare af Johanniter- eller af Alcántaraordnen, sade man då för tiden En af de Tolf Pärerna, emedan det var tolf i nämnda hänseende jämngoda som utkorades till denna krigarorden. Hvad det beträffar om det funnits en Cid, råder därom icke något tvifvel, och än mindre om Bernardo del Carpio; men huruvida de utfört de bragder, som förtäljas om dem, därom tror jag att tviflet är ganska stort. I fråga om den där pinnen åter, som Ers Nåd säger hafva varit grefve Peters och som befinner sig bredvid Babiecas sadel i kungliga lifrustkammaren, bekänner jag min
- ↑ Två riddare och nära släktingar, som under samme Johan II:s regering begåfvo sig till den ofvan nämnde hertig Filips af Burgund hof för att häfda sina valspråk mot två tappra riddare, oäkta söner till grefve de Saint Paul, till hvilka de för detta ändamål hade skickat en utmaning, som också antogs. Då Pedro Barba hade insjuknat, kom Gutierre Quijada år 1455 ensam till det Burgundiska hofvet, som då hölls i St. Omer, utkämpade sin dust mot den ene af riddarna och besegrade honom. Dylika strider voro ej på lek, ty de fördes med skarpa vapen, och mången riddare satte lifvet till på dessa modegalenskaper.
- ↑ Han drog år 1436 till Wien för att förfäkta sin devis och kämpade där mot den württembergiske riddaren Georg von Feuerbach inför hertig Albrecht af Österrike.
- ↑ Under benämningen El Paso Honroso omtalas detta märkvärdiga äfventyr ännu i Spanien, och de närmare omständigheterna därvid voro följande: Nyårsdagen 1434 infann sig inför konung Johan II och hans hof riddaren Suero de Quiñones, son till en af landets förnämsta stormän, jämte nio andra riddare, samtliga i hvit rustning och företrädda af en härold, som uppläste en böneskrift. I denna förklarade Sucro, att han redan länge varit fängslad i en dams bojor och till vittnesbörd därom varje torsdag bure en järnring kring halsen; men nu hade han i aposteln Jakobs namn fattat det beslutet att frigöra sig ur dessa bojor, och detta skulle ske därigenom, att han och hans nio följeslagar ville kämpa mot hvarje riddare eller adelsman, som inställde sig, och så bryta inalles 300 lansar, hvilka skulle vara gilla endast om blod flöte. Vapenskiftet skulle äga rum under femton dagar före och lika många dagar efter St. Jakobs dag vid Orbigobron på vägen till Compostela; hvarje riddare skulle där finna erforderliga vapen och persedlar sig tillhanda. Konungen meddelade sitt tillstånd, hvarpå Suero lät uppläsa stridsvillkoren, som voro författade i 22 punkter. Rikshärolden af Kastilien drog nu omkring i alla landets städer (på riddarens bekostnad) och uppfordrade en hvar att deltaga i kampen vid berörda bro, där under tiden man hade anordnat skrankor kring stridsplatsen samt läktare, säten ock bord för stridsdomarna, åskådarna och skrifvarna. Konungen själf hade utnämnt de förstnämnda samt gifvit sin notarie Pero Rodríguez Delena uppdrag att föra protokollet, och detta finnes kvar i ett mycket fullständigt utdrag af Juan de Pineda. Till den storartade striden, hvilken, som man kunde se redan af de från början bestämda villkoren, var långt mera allvar än lek, infunno sig många spanska och utländska riddare, bland dem äfven en tysk Arnold »de la Floresta Vermeja» (Rotenhain?) från markgrefskapet Brandenburg; hvarje dag bröto Suero och hans nio kamrater lansar mot angriparna; en af dessa förlorade till och med lifvet, och många riddare på båda sidor, bland dem Suero själf, sårades. Naturligtvis hölls hvarje dag gudstjänst. När de trettio dagarna voro förlidna, hade antalet brutna lansar icke uppgått till 300, men stridsdomarna befallde ändock att riddaren skulle lösas från sitt järnhalsband.
- ↑ Luís de Falces från Navarra kom år 1428 med sin devis på skölden till hofvet i Valladolid; D. Gonzalo de Guzman berörde den upphängda skölden, till tecken att han antoge striden, hvilken på konungens befallning också ägde rum och aflopp till D. Gonzalos fördel.
- ↑ Om ärkebiskop Turpin se not. 3 på sid. 54 i denna dels förra hälft.
- ↑ I slaget vid Clavijo (medlet af nionde seklet) trodde spaniorerna sig se aposteln Jakob, sp. Santiago, ridande på en hvit häst personligen deltaga i striden och förhjälpa dem till seger öfver morerna; det bestämdes då att af det rika bytet skulle göras en gåfva till aposteln, hvilken de bekände som sin skyddsherre, och att äfven allt framgent han skulle medräknas såsom deltagare i striderna mot de otrogna och följaktligen få sin andel af bytet vid alla segrar och eröfringar. Någon tid därefter bildade sig ett brödraskap af riddare, i likhet med det som stiftats i Palestina till den heliga grafvens försvar, med ändamål att vårda och försvara apostelns graf i Compostela samt hjälpa och beskydda de talrika skaror af pilgrimer, som från alla länder i kristenheten vallfärdade dit. Detta var upphofvet till den ryktbara Santiagos riddareorden, som sedermera utvecklades allt mera, vann stora besittningar och under de ständiga krigen mot morerna gjorde landet utmärkta tjänster. Calatravaordnen var ungefär 200 år yngre och fick sitt namn af fästet Calatrava, hvars försvar några modiga munkar öfvertogo, när tempelriddarna misströstade därom. Nästan liknande var begynnelsen till Alcántara-ordnen: några cisterciensermunkar i den lilla staden San Julian del Pereiro anhöllo att få utbyta det tysta klosterlifvet mot krigets bullrande och växlingsfulla bana, detta beviljades dem 1177, och från den tiden bildade äfven de en orden, som täflade med de äldre att bidraga till landets befrielse. I konungariket Aragonien slutligen grundade konung Johann II år 1316 en orden, som fick namn efter sitt hufvudsäte, borgen Monisca, och åt hvilken konungen skänkte de ägodelar, som förut tillhört den då nyss upphäfda Tempelherreordnen. — Alla dessa krigiska ordensförbund blefvo med tiden allt mera rika och blomstrande, men tvärr äfven i samma mån öfvermodiga och vållade till slut konungamakten båda många och stora olägenheter; när så Granada föll (2 januari 1492) och den sista moriske konungen, Boabdil el Chico = den Lille, lämnar landet, hade de spelat ut sin roll, de behöfdes icke längre och det katolska konungaparet, den förslagne Fernando af Aragonien och hans gemål den statskloka Isabel af Kastilien, upplöste dem på det sätt, att konungen öfvertog stormästarskapet för dem alla och indrog deras rikedomar i löst och fast till kronan. — Portugal hade äfven en militärisk orden, som först kallades Nya Riddersakpet, sedan efter staden Evora, och slutligen efter gränsfästningen Aviz; dess besittningar indrogos redan 1385 af konung Johan I. — Johanniterordnen åter verkade förnämligast i det Heliga Landet, först genom sjuk- och fattigvård såsom höspitalbröder, men sedermera äfven som andlig riddarorden. Efter korstågens slut eröfrade de ön Rhodos, där de höllo sig åren 1309—1522, och hamnade till sist på Malta 1530, efter hvilken ön fallit först i fransmännen våld (1798), och därpå i engelsmännens (1800), har denna orden fört ett tynande lif, som dock ännu icke alldeles slocknat.
