32
cón. Med denna fingervisning kan Eders Höghet nu lätteligen återkalla i sitt sorgsna minne allt hvad ni vill berätta.»
— »Så förhåller det sig verkligen, sade damen, och hädanefter, tror jag, skall det ej behöfvas någon ytterligare fingervisning, jag skall ändå lyckligt gå i land med min historia. Denna lyder som följer. Konungen, min fader, hvilken hette Tinacrio den Mångvetande, var mycket förfaren i den så kallade svartkonsten och erfor genom sin vetenskap att min moder, hvilken hette drottning Jaramilla, skulle dö före honom och att kort därefter äfven han måste skiljas hädan och jag lefva kvar fader- och moderlös. Men, sade han, detta bekymrade honom dock ej så mycket som det ängslade honom att veta med full säkerhet, att en ohygglig jätte, härskare öfver en stor ö, som nästan gränsar intill vårt rike, och benämnd Pandafilando den Hemsktblickande, (så kallad, emedan det är alldeles visst, att, fastän hans ögon sitta på rätt ställe och äro riktiga, han ändå alltid tittar på sned som om han vore skelögd, och det gör han af elakhet och för att skrämma och förskräcka dem han ser på) — min fader förutsåg således att, när denne jätte erfore min föräldralösa ställning, han skulle öfverfalla mitt rike med stor härsmakt och alldeles taga det ifrån mig och icke lämna mig en enda liten by som tillflyktsort, men att jag kunde undvika all denna olycka och fördärf, om jag ville gifta mig med honom; dock trodde han sig kunna förstå att det aldrig skulle falla mig in att ingå i ett så opassande äktenskap. Däruti sade han också rena sanningen, ty aldrig har jag haft den aflägsnaste tanke på att gifta mig med den ifrågavarande jätten, men ej heller med någon annan, om han än vore aldrig så stor och åbäklig. Min fader sade vidare, att, när han vore död och jag såge Pandafilando infalla i mitt rike, jag ej skulle sköta om att sätta mig till motvärn, ty det vore att alldeles fördärfva mig, utan att jag skulle upplåta riket åt honom fritt och obehindradt, om jag ville förekomma mina goda och trogna undersåtars död och fullständiga undergång, emedan det skulle vara omöjligt att värja mig mot jättens djäfvulska makt. I stället borde jag genast med några af mitt folk begifva mig på väg mot de spanska länderna, där jag skulle finna hjälp för mina olyckor genom att träffa en vandrande riddare, hvilkens rykte på samma tid skulle sträcka sig öfver hela riket och som, om jag ej minns orätt, skulle heta något på tosse eller totte eller hvad det nu var.»[1]
— »D. Quijote sade han nog, afbröt här Sancho Panza, eller med ett annat hamn Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»
- ↑ Spanska texten har Don Azote ó Don Gigote. Af dessa betyder det förra gissel, piska, det senare hackkött, men båda äro naturligtvis tagna alldeles på måfa, utan afseende på betydelsen och endast för att få något med samma ändelse som Quijote. Svenskan har just icke många ord att välja på för samma ändamål.
