38
gen förlät jag dig, men du vet väl att, som det plägar heta, till ny synd hör ny bot.»
Medan detta föregick, sågo de, på samma väg de färdades en man komma emot dem ridande på en åsna, och, när han kom nära, föreföll han dem att vara en zigenare. Men Sancho Panza, hvars ögon och hjärta alltjämt drogos dit där han såg åsnor, hade knappt fått syn på karlen, då han igenkände Ginés de Pasamonte, och med denna uppslagsände redde han snart ut för sig hur det hängde ihop med åsnan, nämligen att det var hans egen grålle som Pasamonte red på. Denne hade, för att icke igenkännas och för att sälja åsnan, klädt sig till zigenare, hvilkas språk, jämte många andra, han kunde tala lika väl som sitt modersmål. Sancho såg honom och kände igen honom, och knappt hade han sett och igenkänt honom, då han skrek till honom: »Ha din spetsbof Ginesillo! släpp min skatt, låt bli min älskling, befatta dig icke med mitt lifs trefnad, släpp min åsna, släpp min klenod, fly din usling, packa dig i väg din tjyfstryk, och gif ifrån dig hvad som inte är ditt!»
Allt detta skrik och alla dessa skällsord voro emellertid obehöfliga, ty redan vid första ordet hoppade Ginés af och med en fart, som hade tycke af sträckt galopp, var han i ett ögonblick borta och försvunnen ur sikte. Sancho skyndade fram till sin grålle, omfamnade honom och sade till honom: »Hur har du haft det, min skatt, min hjärtans grålle, min trogne stallbroder?» och därmed kysste och smekte han honom, som om det hade varit en människa. Åsnan teg stilla och lät kyssa och smeka sig af Sancho utan att svara honom ett ord. Alla kommo nu fram och lyckönskade honom till att hafva återfunnit grållen, isynnerhet D. Quijote, som därjämte förklarade, att han icke för den sakens skull toge tillbaka anvisningen på de tre åsnefölen. Sancho tackade honom därför[1].
Medan de båda samtalade på detta vis, sade kyrkoherden till Dorotea, att hon hade betett sig mycket klokt så väl med själfva berättelsen som med dess korthet och likhet med dem, som förekomma i riddareböckerna. Hon svarade att hon ofta roat sig med läsning af dylika, men att hon ej visste landskapens och sjöstädernas läge, och sålunda hade hon sagt på höft att hon landstigit i Osuna.
— »Jag kunde just tro det, sade kyrkoherden, och därför skyndade jag genast att säga hvad jag sade, hvarigenom allt styrdes till rätta. Men är det icke märkvärdigt att se, med
- ↑ I första upplagan saknas detta och det näst föregående stycket, som innehålla berättelsen om, huru Sancho fick igen sin åsna. Se härom sid, 202 not. 3.
