40
terat upp det och såg att det icke längre skulle vara till något gagn, beflitade jag mig om att glömma det, och, kommer jag ihåg något däraf, så är det där Fullmäktiga, nej Stormäktiga Härskarinna menar jag, och så slutet: Eder intill döden Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Och mellan de två ställena satte jag in mer än trehundra min älskling och mit lif och mina ögons ljus.»
Noter.
1 Förtjänt eller oförtjänt. I de tre original-upplagor, som utkommo hos Cuesta under Cervantes’ lifstid heter det por sus culpas ó por sus gracias = för sina fel eller sina förtjänster (eg. sina behagliga sidor), och denna läsart har bibehållits af Spanska Akademien; i Bruxelles-upplagan af 1607 har däremot sista ordet ändrats till desgracias = olyckor, missöden, en läsart som ligger till grund för de flesta moderna öfversättningar (äfven Braunfels’), men en ändring af den ursprungliga texten kan i detta fall knappast anses nödvändig, eftersom den ger god mening ända.
2 I originalet står mi religión, hvilket sist nämnda ord bland annat betyder en andlig orden. Men som det användes äfven om de andliga riddarordnarna (Calatrava, Alcántara och Santiago), så kunde D. Quijote på sitt vis utsträcka dess bruk till riddarväsendet i allmänhet.
3 I originalet står donde mas largamente se contiene = där det utförligare står beskrifvet, ett af de många juridiska uttryck, med hvilka D. Quijote svänger sig och som, isynnerhet på skämt, begagnas i sådana fäll, då man blott anför ett viktigt stycke af en skriftlig handling och i fråga om det ej uttryckligt anförda hänvisar till den åberopade handlingen.
4 Egentligen sytt ihop munnen med tre styng.
5 Det är bekant, att i äldre tider och ända till långt in på 1600-talet prästerna buro både läpp-, hak- och kindskägg, såsom man ännu kan se på gamla porträtter från den tiden.
6 Spanska texten har Don Azote ó Don Gigote. Af dessa betyder det förra gissel, piska, det senare hackkött, men båda äro naturligtvis tagna alldeles på måfa, utan afseende på betydelsen och endast för att få något med samma ändelse som Quijote. Svenskan har just icke många ord att välja på för samma ändamål.
7 I riddareromanerna förekommer det ofta, att hjältarne igenkännas genom särskilda märken och tecken på kroppen. Så har Esplandan på bröstet hvita och röda födelsemärken, af hvilka de förra bilda latinska, de senare grekiska bokstäfver; hos andra är det ett brinnande svärd, en stjärna, en ros o. s. v. Cervantes tänkte väl närmast på det födelsemärke, som enligt en spådom Spaniens eröfrare skulle hafva på högra axeln och hvilket sedan fanns hos den arabiske fältherren Tarik, såsom det förtäljes i en af Miguel de Luna (tolk hos Filip II) utgifven, ytterst tarflig och lögnaktig »Sannfärdig Historia om konung Rodrigo»; denna utkom i två
