mig inte, utan lämna mig åt min olycka, ty så stor kan den ej vara, att inte den blir ändå större, som skulle vederfaras mig genom Ers Nåds bistånd, hvilken Gud fördöme jämte alla vandrande riddare, som nånsin ha kommit till världen!»
D. Quijote ämnade stiga upp för att straffa honom; men han gaf sig till att springa, och det så fort att ingen tilltrodde sig att upphinna honom. D. Quijote satt där helt skamflat för Anders’ berättelse, och de andra måste anstränga sig mycket för att icke utbrista i skratt och därmed alldeles förkrossa honom.
Noter.
1 Spanska kännare lära göra en stor skillnad mellan de olika hveteslagen, af hvilka som bäst anses candeal, den hvita, och trechel, den rödaktiga sorten, den senare benämnd efter staden Trujillo, där den förmodligen frun början odlats. Rubion betyder ett simplare slags, i gult dragande hvete, men i La Mancha, åtminstone nu för tiden, äfven bohvete, så att det är möjligt att Sancho menat sådant.
2 Om betydelsen af detta ursprungligen arabiska talesätt, se sid. 50, not. 5.
3 Uttrycket påminner om markisen af Mantua, rörande hvilken jämf. sidd. 39 och 43 här ofvan.
4 I spanskan står: En decir que maldecia mi fortuna dijiste mal, hvilket näppeligen kan eller får öfversättas så strängt som Braunfels gjort: »om du sade att jag förbannar mitt öde, så måste jag förbanna dina ord.»
5 Originalets text lyder: Pues es verdad que no acompaña esa grandeza y la adorna con mil millones de gracias del alma! Negationen vållar svårighet. Skall den stå kvar på sin plats, kan meningen ej uppfattas annorlunda än så, att D. Quijote säger dessa ord med alldeles särskild betoning, ironiskt och låtande dem betyda rena motsatsen af hvad de verkligen innebära, ungefär som Sancho på sid. 34 här ofvan; detta synes dock ej passa rätt väl ihop med D. Quijotes vanliga värdiga sätt, helst när han talar om Dulcinea, och själfva det spanska uttrycket, på detta vis fattadt, förefaller ändock något tvunget. Saken hjälpes lättast genom att flytta ordet no efter pues, då man får den öfversättning, som här gifvits.
6 Denna sabeiska vällukt skall antagligen påminna om drottningen af Saba, med hvilken D. Quijote i sina högtrafvande älskogstankar sammanställde sitt hjärtas dam. Eljest kunde ordet visserligen också vara lånadt från Vergilius, Ovidius eller Plinius, som använda det för arabisk.
7 I sitt svärmeri begagnar D. Quijote här nästan samma ordalag, som förekomma i Salomos Höga visa: »Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalen. Såsom en ros ibland törne, så är min kära bland döttrarna.» Kap. 2, v. 1, 2 (enligt kyrkobibeln).
